Här nere lagar Nakunda (den underbara tjejen som tar hand om oss och som skulle kunnat bli en extra mamma om det inte hade varit att hon var lika gammal som min lillasyster vilket gör att jag lite instinktivt känner för att hand om henne istället) mat åt oss två gånger om dagen, varje dag. Typisk tanzaniansk mat är ris eller potatis, tomater, morötter och ärtor och det är varor som säljs överallt – på gator, marknader, i stånd och i affärer. Ris äter vi minst en gång om dagen och jag har slutat bli förvånad när man ibland hittar några potatisar i riset också. Man äter också väldigt mycket vegetariskt (kan nog ärligt säga att när jag kommer hem så har jag ätit mer grönsaker än vad jag tidigare gjort i hela mitt 19 åriga liv) och kött och kyckling anses vara lite av en lyxvara som vi får max varannan dag.

Det enda som skiljer vår mat från typisk tanzaniansk är frukosten. Till frukost brukar vi få en kopp kaffe eller te (vill man ha mjölk i så får man använda mjölkpulver,  ”vanlig” mjölk ska tydligen vara väldigt äckligt jämfört med vår mjölk hemma) och en macka ljust bröd med jordnötssmör eller sylt på. Varannan dag får vi ett hårdkokt ägg också. I typiska tanzanianska familjer äter man ofta ugali till frukost (och till lunch och middag med) det är en sorts majsgröt och det är jag verkligen glad att jag slipper äta allt för ofta för det är en av de saker som jag verkligen har haft svårt för att gilla här nere.

Jag tycker att mycket av maten som vi äter smakar likadant och det behöver inte vara på något dåligt sätt. Man använder mycket starka kryddor och chili och trots att jag innan jag kom hit ner inte ätit allt för mycket stark (eller vegetariskt!) mat så känner jag hur jag vänjer mig, uppskattar och tycker om maten allt mer. 

En typisk dag rent matmässigt skulle kunna vara: en jordnötssmörs macka och ägg till frukost. Kokt potatis i en kryddstark sås till lunch och ris med potatis, ärter och morötter i och en sorts tomat och chili sallad till middag.

Men det som i särklass är det godaste vi ätit här nere är chipzi som är Tanzanias version av snabbmat – det är alltså en sorts pommes frites omelett. Nakunda gör egna pommes frites och lägger dom sedan i en stekpanna och häller en ägg blandning över och steker. Det är hur gott som helst och är nog något som jag själv ska försöka mig på att göra när jag kommer hem, dels för att visa dom där hemma vad som i början kan låta som en konstig kombination kan bli så himla gott och dels som en påminnelse om maten här nere.

Idag fick jag vara med på mitt första kejsarsnitt! Det var väldigt intressant men mycket kladdigare än jag trott. Men det kladdiga berodde främst på att läkarna råkade skada tarmen på något sätt så att det var faeces överallt (hej bukinflammation!). Det var den första operationen som jag fått vara med på och mitt första intryck var att det inte var så illa som tidigare volontärer berättat (bortsett från den skadade tarmen). Vi var tvungna att byta kläder och skor, ha långärmade rockar på oss och även mask över munnen – det behövde jag ju inte ens ha när jag fick vara med på en TC operation i Sverige. Däremot så tror jag inte att mamman hade tillräckligt mycket smärtlindring eftersom man hörde att hon hade ont under hela förlossningen. 

(Ni kanske inte ser det men jag ler faktiskt på bilden ^^)

En annan udda sak som hände idag var att vattnet i kranarna, duschen (och den hittils fungerande toaletten) inte fungerade på morgonen. När jag kom hem till lunchen fungerade det fortfarande inte men det kom igång efter en stund men då var vattnet verkligen iskallt! Visserligen så har jag börjat vänja mig vid kalla duschar men det här tog verkligen priset. Trots det så är det otroligt hur snabbt man anpassar sig. Nu är det ju nästan vanligtvist skönt att att duscha, något som för en vecka sedan kändes väldigt avlägset.

Ikväll ska vi ut och äta i Moshi. Det är avskedsmiddag för Setareh som åker hem imorgon. Det kommer kännas konstigt utan henne.

Idag spenderade jag inte många timmar på sjukhuset för det hände absolut ingenting. Det blev inte ens någon rond för båda läkarna var upptagna med att göra kejsarsnitt på kvinnorna som jag först hade tänkt titta på under förlossningen. Hade tänkt att jag kanske skulle kunnat vara med under kejsarsnittet först men helt plötsligt var de bara borta så där rök den chansen.

Efter lunchen, som idag bestod av enbart potatis och lite sås, gav Setareh och jag oss ut på det stora projektet att försöka ta en dala-dala in till Moshi alldeles själva. Det gick bra men man är ju beredd på att dö när som helst när man sitter fastklämd i den bussen.

Väl inne i Moshi postade vi vykort, tog ut pengar och satte oss en stund på Kilimanjaro Coffee Lounge och tog varsin smoothie – jag valde tropical fruit och hon mango / ginger. Det var jättegott och speciellt med något kallt eftersom det varit väldigt varmt här nere de senaste dagarna. Sedan gick vi och köpte frukostmat och tvättmedel på Nakkumatt (Moshis största supermarket) och försökte sedan ta oss hem igen. Och det gick jättebra.

I volontärhuset som vi bor i finns det en stor plansch över världen på väggen i vardagsrummet. Det är ganska bra att ha den för den hjälper till att ge en perspektiv på hur långt bort man faktiskt är ifrån lilla Sverige. Men sedan så hjälper den ju också till att förstå hur långt bort man är hemifrån.. Idag är jag inne på dag 10 från det att jag lämnade Sverige och trots att jag spenderat mycket tid sedan dess på att titta på den här planschen så går det fortfarande inte riktigt ihop. Jag kan väl inte vara SÅ långt bort?

Avståndet mellan Göteborg och Moshi är faktiskt 7167 kilometer. Just precis, jag googlade det. Lite mer för mig då eftersom jag bor i lite utanför Moshi och Surte ligger lite utanför Göteborg. Men det är ju ändå ganska långt. Jag befinner mig i Afrika och senast jag kollade låg Sverige fortfarande kvar i Europa.. Det säger ju också ganska mycket. Jag befinner mig nedanför ekvatorn just nu och så här långt söder ut har jag aldrig varit förut.

Okej, visserligen är det så stora skillnader mellan Tanzania och Sverige som gör att det vore omöjligt för dem att vara grannländer och det är förståeligt eftersom de inte är det. Och visserligen är det 10 sekunders fördröjning när jag pratar med de där hemma och visserligen så visste jag att jag skulle åka till Afrika men ändå..

Det är inte ens så att jag har hemlängtan för tack och lov har jag inte börjat få det än. Men det känns som att jag inte riktigt förstått förrän nu att det är mer än 7167 kilometer hem och det är DET känns konstigt. Jordgloben som jag fick av Patrik i födelsedagaspresent och som jag strategiskt placerade så att Afrika var det sista jag skulle se innan jag somnade verkar inte hjälpt till att bearbetat detta alls..

Här nere i Moshi jobbar jag på St. Joseph Council Designated Hospital. Det är ett ganska stort sjukhus (i tanzanianska mått mätt, går liksom inte att jämföra med typ Salgrenska) som varje dag tar emot och behandlar mellan 300 och 400 patienter. St. Joseph är ett kristet sjukhus där många nunnor arbetar men självklart tar det även emot patienter som inte nödvändigtvis är kristna. Varje morgon inleds med ett morgonmöte där läkarna kan diskutera speciella fall (herr om dagen var det om patienter som blivit ormbitna, om jag blev nojig? Ja!) Eller andra saker som händer på sjukhuset. Under det här mötet ber man också ”prayer for peace”, det är ganska fint.

För att få bli patient på sjukhuset behöver man köpa en journal som kostar 50 000 shilling, alltså ungefär 250 SEK, och man får heller inte köpa sina mediciner på några andra ställen än i sjukhusets apotek, trots att de tar nästan dubbelt så mycket betalt än andra apotek inne i Moshi. För att förhindra att folk ändå köper sina läkemedel på andra ställen så får patienterna inte veta namnen på medicinen som de behöver. De måste också köpa egna sterila handskar som vårdpersonalen behöver vid gyn-undersökningar och vid förlossningen, inga handskar – ingen undersökning. Som patient betalar man även för sin sängplats och det kostar 250 000 shilling (125 SEK) och många av kvinnorna på min avdelning delar då säng med en annan för att hålla nere kostnaden.

Byggnaden med avdelningarna är den högsta byggnaden i hela Soweto och har tre våningar. På baksidan finns det även en ramp så att folk som inte kan gå kan rulla upp istället. Min avdelning – mödravården, är på markplan. Där finns det ca 30 sängplatser och alla sover i en stor sovsal. Den första våningen är en avdelning för män och är uppdelad i två – en medicinsk sida och en kirurgisk sida, båda dessa sidor har ca 20 sängplatser var. Den andra våningen är precis likadan som den första fast för kvinnor. Och den tredje våningen är för barn. Men istället för att dela in den i medicinsk och kirurgisk är den uppdelad i diarré och medicinsk/kirurgisk. På barnavdelningen får man vara upp till 11 års ålder och det spelar ingen roll vilket kön du har.

Bortsett från vårdavdelningarna så har även St. Joseph ett laboratorie och provtaging, röntgen, akut (och flera högutrustade ambulanser) och två operationssalar. I dessa två operationssalar görs de flesta ingrepp – allt ifrån kejsarsnitt och skrapningar till att operera bort tumörer. Trots att jag inte varit med på någon operation ännu så har jag hört från andra volontärer på sjukhuset att det ska vara så långt ifrån nordisk sjukvård man kan komma. Till exempel så får patienterna nästan aldrig tillräckligt mycket anestesi, det börjar ofta med att patienten rycker till och rör på vissa kroppsdelar till att sedan börja skrika av smärta innan läkarna reagerar och ger mer narkos. Och i den andra operationssalen är väntrummet inne i samma sal så medan läkarna opererar en patient så sitter det fem andra patienter på en bänk och väntar på sin tur.

Komplikationer efter operationerna är också vanligt. Det jag sett mest av är kvinnor som tidigare gjort kejsarsnitt och som under deras andra graviditeter inte kan föda vaginalt längre på grund av för stora ärrvävnader och som även kan göra att fostret eller bebisen får onormala kroppsformer (tex huvuden som är mer lika honungsmeloner än vanliga huvuden). Det är också vanligt med infektioner i sår och att dom inte läkt och vätska sipprar ut ur såret. 

Det här med privatliv är inte heller så där jättevanligt i Tanzania och i förlossnings rummet finns det tre sängar med en liten vägg imellan. Jag tycker ju lite synd om den patient som måste ligga i mitten sängen där dörren är rakt framför och personalen springer fram och tillbaka hela tiden eller som har fem volontärer över sig som ska titta, känna och klämma på allting.

Trots att St. Joseph skiljer sig väldigt mycket ifrån svensk sjukvård så gör de så gott de kan med de resurserna de har och det är ett väldigt fint sjukhus med en innergård och personal som vill lära ut. Något som de jobbat väldigt mycket med under de senaste åren är att försöka övertala kvinnor att inte föda i hemmet då det är en stor riskfaktor och det har gett bra resultat då de flesta kvinnor nu för tiden väljer att åka till sjukhuset istället när förlossningen väl sätter igång.

– Är det sopor överallt! Jag skojar inte, på gatorna ligger allt ifrån kondomer, plastflaskor och tandborstar. Och detta trots att Moshi ändå ska vara Tanzanias renaste stad.

– Är effektiv sophämtning lika med att ta alla soporna, oavsett vad det är, och bränna upp det. Detta görs i trädgården och på gatan. Överallt kan man se högar med aska och rester från glasflaskor, aluminiumburkar och matrester. Röken som kommer från de här eldarna är alltifrån behaglig, den sätter sig i halsen och får ögonen att klia.

– Luktar alla människor svett. De har inte riktigt kulturen att duscha eller tvätta sig här bortsett från när man ser smutsig ut.

– Hälsar alla människor man ser på gatan. De frågar hur man mår och blir tack och lov inte irriterade då de inser att man är sjukt dålig på swahili utan försöker lära en istället.

– Är minimilönen och genomsnittslönen 300 000 shilling i månaden. Vilket är drygt 1300 SEK. Detta är långt ifrån tillräckligt.

– Kan ett barn anses vara föräldralöst trots att den har en eller båda föräldrarna i livet. Detta på grund att föräldrarna ändå inte kan ta hand om och försörja barnet. Barnet har det då trots allt bättre på barnhemmet.

Det här är dagens bebis! När jag kom till sjukhuset imorse sa de att det troligen skulle bli ett kejsarsnitt för att bebisen var stor och mamman liten men vid halv 10 så blev det en normal förlossning ändå och resultatet blev den här killen på 3700 gram.

Dagarna blir bara bättre och bättre på sjukhuset. Nu är det jättekul och jag får lära mig massor, men samtidigt så känner jag också det att jag inte riktigt gör någon skillnad här. De har de viktigaste resurserna och klarar sig så bra det går på det. Jag har en tanke på att kanske vara på ett barnhem i en vecka eller två för som volontär där har man möjligheten att leka, aktivera och ge barnen den kärlek som de både förtjänar och behöver, för det är något som den ordinarie personalen inte har tid att ge. Jag tänker att jag på något sätt skulle bli relativt nöjd med att veta att jag i alla fall kanske gjort en liten skillnad här nere. Men i så fall får det bli om några veckor, det är ju trots allt bara andra veckan.

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så tyckte grannbarnen väldigt mycket om att ta kort med min telefon. Resultatet blev kanske inte någon vidare eftersom de mest lekte med zoomen på kameran men jag tror inte att de brydde sig så värst mycket. Det är alltid de här barnen som kommer springandes till oss när vi går till jobbet på morgonen och ropar alltid ”hi” och vinkar.

Något som jag sakta men säkert håller på och blir galen på här nere är grannens tupp! Den galer i tid och otid, dygnet runt och jagar på så sätt upp alla de andra tupparna i området som måste svara varje gång. Och nu har jag liksom kommit till den punkten där jag känner för att döda kyckling jäveln.

För en liten stund gick jag in till grannen för att försöka få en bild på tuppen att ha med i det här inlägget och då möts jag av (förutom massa gulliga barn som blir helgalna över min mobil och som nästan slåss om att få ta en bild) en hel jäkla hönsgård med minst 5 stora tuppar som jag misstänker alla är skyldiga till det ljudterror som vi upplever här. Nu är bara frågan vad man kan göra åt det – vänja sig eller förklara för tupparna att de bara får gala fem minuter på morgonen och fem minuter på kvällen.. Ja, det hade varit bra det.