Tidigt imorgon bitti åker jag och tre andra tjejer från huset iväg på fyra dagars safari. Vi ska besöka Serengeti, Ngorongoro kratern, Lake Manyara och Tarangire och det ska bli jättespännade. Fattar ni att jag (förhoppnigsvis, om jag nu inte har en jäkla otur) kommer få se alla de där djuren från Lejonkungen och som man tidigare bara drömt om? Kanske till och med The Big Five, det ska finnas stora chanser till det.

Så vi hörs på söndag kväll igen. Och då ska uppdateringen förhoppningsvis bli som vanligt igen. Ta hand om er!

Okej, nu ska jag då försöka mig på att berätta för er hur det här äventyret var. Det känns svårt, det har hänt så mycket saker och jag vet att jag kommer glömma av en miljon av dom eftersom jag inte orkade skriva ner vad jag var med om under dagarna, något som jag förövrigt varit jätteduktig på att göra här nere annars. Men jag var för trött helt enkelt..

Jag tänkte att jag skulle börja med att försöka beskriva känslan som fanns när jag kom ner från berget. Efter att jag skrivit ut mig hos parkmyndigheten och efter att jag satt mig i bilen ner till mitt älskade Moshi igen. Jag började känna igen Afrika som för en vecka varit glömt. Det känndes som att jag rest tillbaka till Tanzania efter att ha varit borta i många, många år – kan sex dagar verkligen kännas så länge? Det var varmt igen (efter att ha fryst, haft på sig dubbla tjocktröjor och använt mössa redan samma morgon), samma låtar som jag hört på radion tidigare spelades även nu, kvinnorna bar fortfarande sina fina afrikanska tyger och det fanns fortfarande coca-cola skyltar överallt. Under dessa sex dagar hade jag glömt bort allt det här, under de här dagarna var det bara Kili som fyllt mina tankar och varit mitt mål. Nu var det över och jag var tillbaka i verkligheten.

 

Dag 1: Machame Gate – 1811 m, till Machame Huts – 3021 m.

Avstånd: 11 km. Klimat: Regnskog. Tid: 5 timmar.

När vi kom till gaten var vi inte ensamma, överallt fanns det andra turister som var minst lika nervösa och pirriga som vi. Jag och Ida, den fantastiska människa som jag fick möjlighet att lära känna och älska under de här dagarna, fick träffa våra guider – Gaston och Ambrose och resten av vårt crew, vi fyllde på våra vattenflaskor och camelbags och försökte förbereda oss mentalt inför vad vi skulle få gå igenom. Vi bestämde oss för att försöka ta en dag i taget, för mig har det i alla år bara varit toppen eller inget alls. Att bara försöka tänka på att nå dagens läger var svårt men på något sätt lättare att greppa tag om och begripa. Vi började gå vid 11, först längs en grusväg men efter några kilometer förvandlades den nästan omärkligt till en stig som sakta men säkert förde oss högre upp.

Efter ungefär två timmar kom vi fram till lunchstoppet, då hade jag börjat bli väldigt hungrig och smått illamående. Vi hade fått lunchlådor med oss som innehöll följande, bara så att ni får en bild av hur mycket mat vi faktiskt fick på den här resan: en liten pizza (alltså inte en riktig pizza utan detta är ett tunnt degknyte som man har en sorts köttfyllning i och det kallas för pizza här nere), en pirog, ett kycklinglår, två dubbelmackor med smör och morötter på, ett ägg, en muffins, en mangoyoghurt, en mangojuice och ett äpple och en banan. Bör jag tillägga att jag fick i mig ungefär en tredjedel av maten eftersom jag då var så himla illamående? När vi började gå igen och illamåendet fortfarande inte släppt så kom alla de negativa tankarna fram direkt. ”Toppen du klarade hela två timmar på Kilimanjaro. Patetiskt, vad tusan trodde du egentligen? Att du faktiskt skulle klara det?” Etc. Men efter en stund så släppte det och vi kunde fortsätta traska iväg den här gången på en mycket brantare väg än innan.

När vi kom fram till Machame Huts så var det redan ett femtiotal tält uppsatta men allt eftersom fler och fler vandrare kom så ökade även tältens antal. Allt som allt så tror jag att det var cirka 100 tält på platsen, och då inräknat portarnas och guiderna tält och mattälten. Detta trots att det inte var högsäsong. Vi fick en fantastisk middag som den dagen bestod av en jättegod paprika soppa, friterade potatisar (vilket nog var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv) med gröna bönor och morötter i en sås och en sorts köttgryta. Till efterrätt fick vi mango.

Vi gick och lade oss tidigt den kvällen, trötta efter dagens ansträngning och alla nya intryck. Nöjda med att vi kommit fram till dagens läger och på så sätt var ett snäpp närmare toppen. Jag somnade till ljudet av folk som pratade glatt med varandra och någon porters radio. Mitt i natten vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten, jag steg ut ur tältet, satte på pannlampan, såg röken som kom när jag andades och började smyga iväg. Men tvärstannade då jag såg stjärnhimlen. Det var bland det vackraste jag sett, hundratusentals stjärnor som alla lyste olika starkt och som utan tvekan slog den finaste himmel som jag tidigare sett. Jag fick tvinga mig själv in i tältet för att somna om, helst av allt hade jag velat lägga mig ner på den kalla marken och aldrig sluta titta, att det aldrig någonsin skulle bli dag igen.

 

Dag 2: Machame Huts – 3021 m, till Shira Cave 3839 m.

Avstånd: 6 + 2 km. Klimat: Skog. Tid: 4 timmar.

Vi vaknade vid 7 av att David, vår underbara porter som även extraknäckte som servitör, larmklocka och vän, knackade på tältet. Vi fick en enorm frukost som inte var sämre än maten vi fått dagen innan. Dagens vandring började med en brant uppförsbacke och efter en halvtimme undrade jag när tusan den skulle ta slut. Det gjorde den aldrig, i alla fall inte förrän vi kom fram till dagens läger, Shira Cave, fyra timmar senare. Eftersom detta var den snabbaste och lättaste dagen fick vi inte med oss någon lunch utan bara ett litet paket kakor och juice som vi kunde äta längs vägen. När vi kom fram till lägret fick vi en stor lunch och vilade sedan några timmar innan vi gick iväg på en liten promenad till Shira Cave så låg ca 100 meter över lägret för att acklimatisera oss till höjden. Den här dagen var till största del grå och med en del regn. På kvällen kom en Rescue Car för att hämta en 35 årig tysk kille som fått akut höjdsjuka. Det började påverka människor redan på den här höjden.

Dag 3: Shira Cave – 3839 m, till Barranco Huts – 3986 m via Lava Tower – 4627 m.

Avstånd: 11 km. Klimat: Skog för att sedan gå över till alpinslätt för att sedan bli skog igen. Tid: 8 timmar.

Den tredje dagen var den dagen som jag tyckte var roligast främst för att vi den här dagen började röra oss från den västra delen av berget till den södra och samtidigt närmade oss snön och glaciärerna på toppen. Det blev också en väldigt viktig dag rent acklimatiserings mässigt eftersom vi vistades på en stund på hög höjd för att sedan gå ner nästan lika mycket igen då dagens nya läger bara låg drygt 150 meter högre upp än Shira Cave. Vi blev väckta samma tid som dagen innan och åt frukost med en fantastisk utsikt där vi var över molnen och tittade bort över Mount Meru. Sedan började sedan en relativt lätt vandring, om man jämförde med dagen innan, upp mot Lava Tower som skulle bli dagens lunchstopp. Lava Tower var en fräck plats. En stor svart klippa som liksom sköt upp från ingenstans och som hade massa stenar runt om som verkade små i jämförelse trots att de flesta var över två meter höga.

Efter det följde några timmars promenad neråt vilket, redan då, var mycket jobbigare än att gå upp för. Vi kom fram till Barranco Huts vid halv 5 och det var ett mycket trevligare ställe än Shira Cave, Barranco hade en mycket större vattenkälla i närheten än Shira och det märktes på växtligheten, det var grönare här. Hem trevligare på något sätt, inte lika kalt. Det var på vägen ner hit som vi också fick en syn av en del av det tuffa moment som vi skulle försöka oss på nästa dag – The Breakfast Wall.

 

Dag 4: Barranco Huts – 3986 m, till Barafu Huts – 4662 m.

Avstånd: 9 km. Klimat: Alpinslätt. Tid: 8 timmar.

Dagens vandring började extremt eftersom det första vi fick göra var att ta oss an The Breakfast Wall, som inte så överraskande fått sitt namn för att man alltid tacklar väggen direkt efter frukost. The Breakfast Wall är en över 200 meter hög i stort sätt vertikal vägg. Här måste man plocka undan vandringsstavarna och använda händerna på riktigt eftersom det här är så här nära klättring man kommer på berget. Trots att detta var en väldigt jobbig etapp rent fysiskt så var det också väldigt roligt att få använda kroppen på ett annat sätt än vad man gjort de tidigare dagarna och efter en och en halv timme, när vi äntligen nått toppen av väggen så trodde vi att det jobbigaste var gjort för dagen. Men det var innan jag visste att jag skulle bli så påverkad av höjden.

De nästkommande två timmarna följdes av en nedförsbacke för att sedan bli en väldigt brant uppförsbacke innan vi kom fram till Karanga Valley Campsite, dagens lunchstopp. Om vi hade använt vår acklimatiseringsdag så skulle vi ha sovit här den natten men eftersom Karanga Valley bara ligger cirka 50 meter högre upp än Barranco Huts så valde vi, i samråd med våra guider, att fortsätta till Barafu Huts men istället för att gå upp vid midnatt och ta oss till toppen, börja klockan sex på morgonen så att vi hunnit vila ordentligt.

Vägen från lunchstoppet till lägret var tre väldigt långa och jobbiga timmar. Jag började känna av höjden och jag mådde verkligen inte bra av den. Jag hade en envis huvudvärk som inte försvann trots mängder av värktabletter, illamående och yrsel. När vi kommit upp för den sista jobbiga backen och jag inte hade någon som helst energi kvar så ville jag nästan börja gråta av utmattning när jag insåg att lägret fortfarande låg 100 meter bort. Jag orkade ingenting men på något sätt kom jag fram till registreringen ändå och kunde kladda ner mina personuppgifter.

På kvällen pinade jag i mig lite av middagen och gick sedan och lade mig och hoppades på att jag skulle bli tusen gånger starkare tills imorgon. Nu var det inte längre ett mål att ta sig fram till nästa dags läger. Nu var det toppen eller inget alls. Ingen kommer ju ihåg en förlorare eller någon som ger upp. På natten vaknade jag av att alla andra vandrare gav sig iväg, jag smög ut ur tältet och gick på toaletten och möttes återigen av den fantastiska stjärnhimlen, men nu ännu vackrare än den varit första natten och nu även med ljuset av pannlampor från vandrarna påväg upp till toppen. På ett sätt var jag avundsjuk på dom, jag hade ju ställt in mig i så många år på att vara en av dom som gick upp mitt i natten och fick bevittna soluppgången från toppen av Afrika och nu blev det inte så. Men min kropp hade aldrig klarat av det då, jag var fortfarande väldigt trött och det faktumet att jag blev andfådd bara av att vända mig om i sovsäcken och det tog flera minuter innan andningen blev normal igen skvallrade om att följande dag skulle bli en jobbig en och jag behövde all vila jag kunde få.

 

Dag 5: Barafu Huts – 4662 m, till Uhuru Peak – 5895 m och sedan ner till Millennium Camp – 3827 m.

Avstånd: 5 + 4 km. Klimat: Arktiskt + alpin. Tid: 6 + 5 timmar.

David väckte oss klockan fem på morgonen och vi fick in varmt vatten och några kakor i tältet. Vi fick bevittna solen som steg upp bakom Mawenzi Peak, det var så vackert och det gjorde ingenting att jag inte fick se den från toppen, det här räckte gott och väl. Vid sex var vi redo att börja gå.

Egentligen kommer jag inte ihåg så himla mycket från det att vi började gå fram tills att vi kom upp till Stella Point. Jag mådde otroligt dåligt på grund av höjdsjuka och för mig känndes det som att vara väldigt, väldigt full. Jag kunde inte fokusera på någonting som till exempel när Ida stod rätt framför mig och pratade till mig och jag varken förstod vad hon sa eller kunde fokusera blicken på henne, jag var yr och skulle ha ramlat betydligt fler gånger än jag faktist gjorde om jag inte haft stavarna. Jag blev som ett barn. Jag har kunnat gå sedan jag var ett år gammal men den dagen känndes det som att jag hade glömt av hur man gör. Det var stunder där Ida fick putta på min rygg för att jag skulle komma igång och börja gå igen och det är jag otroligt tacksam för, utan henne skulle jag aldrig ha klarat det. Min guide tog min ryggsäck för att det skulle bli lättare för mig och han fick till och med sätta mitt hår bakom öronen och dra ner mössan ordentligt. Det var sådana saker som jag inte klarade av göra, jag förstod inte ens. Jag orkade inte. Andningen var också väldigt ansträngd, det var som när man springer så långt och så snabbt att man tillslut bara vill lägga sig ner på marken och kräkas, så känndes det efter att man tagit fem steg. Sedan fick man stanna och ta en mängd stora djupa andetag och sedan gå ytterligare fem steg innan man behövde stanna igen.

När vi sakta men säkert tog oss upp för berget förbannade jag mig själv flera gånger om över att jag borde valt något mindre jobbigt att ha som mitt livs dröm. Ponny ridning eller upptäcka ett riktigt bra botemedel för cancer. Vad som helst som inte innebar att behöva ta sig upp för värdens femte högsta berg. Just då känndes det som en värdelös idé. När det var ungefär 300 meter kvar upp till bergskanten mötte vi en grupp med tyska vandrare. Glada och pigga efter att ha nått toppen. En av dom försökte peppa mig genom att säga att det inte var långt kvar nu. Jag frågade honom om det verkligen var värt det. Det är det, svarade han. När du når upp till kanten kan du se toppen och då kommer du glömma av allt det jobbiga.

Jag bestämde mig för att låtsas tro honom, det känndes inte alls som att det kunde vara värt det men då kunde jag ju alltid gå runt och vara sur på den här människan i resten av mitt liv, låtsas att det på något sätt var hans fel. Men när vi äntligen kom upp för bergskanten och till Stella Point insåg jag att han hade rätt. Här ifrån kunde man se skylten på Uhuru Peak och för första gången den dagen känndes jag mig pigg och full av energi. Nu var det bara 45 minuters promenad kvar, jag behövde bara komma ynka 139 meter högre upp för att kunna stå på toppen av Kilimanjaro.

Den sista biten hade jag kunnat springa men valde att inte göra det för att det skulle varit så typiskt att dö 20 meter från toppen, efter alla ansträngningar. Klockan 11.50 lördagen den 25 oktober 2014 kom jag upp till toppen av Kilimanjaro, Uhuru Peak på 5895 meter. Afrikas högsta, världens femte högsta och världens högsta fristående berg. Jag började gråta av lycka och jag ska säga er att om man är lika uttorkad som ett russin så krävs det ganska mycket för att man ska kunna gråta men jag lyckades ändå. Vi tog mängder av bilder, tog med oss en sten och sand och Ida våga sig till och med på att stå på huvud på toppen.

Och sen då? Vad gör man när man tagit alla dom där bilderna och gråtit lite? Vi var på toppen i 20 minuter och sedan påbörjade vi promenaden ner igen. Det känndes så knäppt på något sätt, här har vi gått och kämpat i fem dagar, förberett oss i flera år och så är vi bara där i ynka 20 minuter. Var det ens värt det då? Ja, det tycker jag. Jag kom ju dit, inte sant? Min stora dröm gick i uppfyllelse.

Om vägen upp var jobbig så var vägen ner värre. Nu hade jag ingenting att se fram emot längre, ingenting att försöka kämpa för. All energi var borta och jag ville bara lägga mig ner på marken och dö, eller i alla fall försvinna en stund. Även om vi skulle till samma läger som vi sovit på natten innan så tog vi inte samma väg ner. Nu skulle vi glida på sand ner till lägret och det lönar sig verkligen om man innan vet hur man åker skidor eftersom man i stort sätt använde samma teknik som när man åker slalom. Men eftersom jag inte åkt så himla mycket skidor i mitt tidigare liv och inte heller var i ett perfekt tillstånd att lära mig det snabbt så fick Ambrose ta mig under armen och dra ner mig för berget.

Väl tillbaka till Barafu Huts fick vi vila en timme innan vi åt lunch och sedan var vi tvungna att börja gå igen. Det är inte bra för kroppen att vistas så länge på så hög höjd så våra guider ville inte att vi skulle sova i samma läger den natten utan gå ner till Millennium Camp, en och en halv timme därifrån (det tog två och en halv för oss). Vanligtvis brukar man gå ner till ett läger som heter Mweka Huts men eftersom det låg tre timmar bort bestämde vi oss för att övernatta i Millennium istället av den enkla anledningen att jag inte skulle orka gå så långt.

Dag 6: Millennium Camp – 3827 m, till Mweka Gate 1633 m.

Avstånd: 12 km. Klimat: Regnskog. Tid: 5 timmar.

Jag hade nog haft tur under hela den här resan, jag hade inte fått ett enda skoskav och nästan inte känt av någon som helst träningsvärk mer än lite stelhet. Allt kom istället på sista dagen. Tänk vad förödande det hade varit om jag fått det dag ett? Den här sista dagen var inte rolig alls, eftersom jag var väldigt sliten från dagen innan. Men att man sakta men säkert börjar kunna andas allt bättre och bättre var en välkommen förändring.

Det som gjorde dagen värt det var att vi fick se massa Colobus apor – svarta apor med stora vita yviga svansar och vitt skägg. De satt högt uppe i träden, hoppade från från grenar till andra grenar och åt mat. Himla kul att få se! Vi kom fram till registreringen vid tre, fick ut våra certifikat som bekräftade att vi faktiskt nått toppen av Kilimanjaro och åkte sedan iväg in till Moshi där vi åt en avslutningslunch på Krisburger och där vi fick träffa gänget för sista gången.

Det känndes konstigt att vara tillbaka på något sätt. Resten av världen hade för en vecka varit glömt och nu var jag helt plötsligt tillbaka i verkligheten. Det känndes också overkligt att jag varit på toppen. Som en dröm eller som att det är något som inte stämmer. Det är tur att Jag har bilder och certifikat som bevis.

 

Sådär! Det här var min ”korta” sammanfattning av mitt äventyr på Kilimanjaro! Har ni några frågor till exempel om de mytomspunna toaletterna eller vad KPAP egentligen betyder så kommentera gärna.

Jag klarade det! Jag klarade det faktiskt. Så det så. Här har ni alla ni som tvivlat på mig när jag berättat för er att min största dröm var att nå toppen av Kilimanjaro, för alla de gånger ni sagt, och tänkt, att jag aldrig kommer klara av det. Och här är en stor käftsmäll till mig själv också för alla de gånger jag tvivlat på mig själv. Tvivla aldrig på dig själv igen, aldrig någonsin, för det kan faktiskt hända att du klarar det..

Jag är väldigt trött och uttorkad just nu, men jag lever. Och det är jag otroligt tacksam för eftersom antalet gånger jag ville lägga mig ner på marken och dö uppe på berget kom upp i ett skrämmande stort antal. Men tanken på att jag faktiskt varit på toppen väger upp allt det jobbiga och jag är säker på att det snart kommer vara glömt. Men att jag varit på toppen känns fortfarande overkligt eller som att jag bara drömt det. Men så är det kanske alltid? Det kanske går upp för mig snart?

Jag ska försöka att berätta allt jag kan om mitt äventyr för er men inte idag. Förhoppningsvis inom de närmaste dagarna, men jag lovar inget. Just nu måste jag bara ladda batterierna, både bokstavligt och bildligt talat, inför torsdag då nästa äventyr börjar – fyra dagars safari. Jag vill ge den här resan en rättvis bild och då får det ta den tid det tar. Men en sak är säker, det här är det bästa jag varit med om!

… Innan Kilimanjaro! Nu blir det nog inga fler inlägg förrän på måndag kväll eller så. Jag känner att det inte är någon idé att skriva något imorgon bitti, det känns bara som ett stressmoment att göra det samtidigt som jag kommer ha tusen andra saker att tänka på då. Speciellt eftersom jag ändå inte kommer ha något mer att tillägga mer än att jag antagligen är ännu mer nervös då än vad jag är nu. Sedan så bör det på de flesta ställen finnas mottagning på berget (som till exempel på toppen, fatta vad coolt att kunna ringa hem när man står på Afrikas högsta punkt?) men hur det är med internet vet jag inte så jag vågar inte lova att jag kommer uppdatera något. Så anta att jag inte kommer göra det.

Nu sitter jag här i soffan och har precis njutit av min sista dusch. Det kommer jag inte få möjlighet till att göra igen förrän nästa vecka så det var jätteskönt, trots att vattnet var kallt. Nästan allt är packat med och allt känns så surrealistiskt. Idag fick jag också träffa Ida och min guide Gaston, personerna som jag ska få dela det här äventyret med (sedan så kommer det även vara med en kock och porters med men de här personerna är de jg kommer umgås mest med). De var jättetrevliga båda två och det känns som att vi alla var på samma sida med vad vi ville få ut av den här trekken. Så det känns jättebra.

Just nu har jag så mycket blandade känslor. Jag är nervös men samtidigt lugn, trött men samtidigt jättepigg och är taggad samtidigt som jag undrar vad tusan det är jag egentligen gett mig in på. Men det ska bli jättekul och jag är så glad över att jag vågar mig på det här, oavsett om jag når toppen eller inte. Men ni kan väl tänka på mig? Och skicka all styrka och energi ni bara kan? Det hade känts skönt om ni gjorde det…

Och så var dagen här då Ebola kom till Tanzania. Fick höra av några finska volontärer på idag att det finns två bekräftade fall av Ebola i landet, och att de diskuterat det på morgonmötet på sjukhuset idag men att det var på swahili så ingen förstod ju vad som sades. Och jag vet inte vart någonstans i landet de här två fallen i så fall skulle påträffats heller. Inte heller om det är från det pågående utbrottet i Västafrika eller om det är från det i Kongo. När jag googlat på det så har det inte kommit upp några träffar och det står heller inget om på det på WHO’s hemsida så jag vet helt enkelt inte om det är ett rykte eller sant. Det känns ju som att WHO borde skriva det i så fall.

Tur att jag ska iväg och isoleras på ett berg i en vecka då! Haha nej, men jag är inte överdrivet orolig. Visserligen så finns ju verkligen inte resurserna för att hantera en epidemi här nere eller i alla fall inte på ett sätt som i Sverige skulle vara en självklarhet men myndigheterna här nere har jobbar hårt för att Ebola inte ska komma in i landet. Som när jag kom hit för en och en halv månad sedan. Då var man tvungen att fylla i ett så kallat Ebola Prevention Form med en mängd olika frågor som tex om man besökt speciella länder (Sierra Leone, Guinea, Nigeria etc) och så var man tvungen att ställa sig framför en värmekänslig kamera för att se om man har feber eller så. Det finns inget att oroa sig för!

… Finns bland annat det här! Jag har ungefär två hundra andra grejer som också ska med som till exempel vandringsstavar, ytterligare ett par skor, solkräm, en camelbag och massa massa socker, men detta är väl nästan allt i klädväg. På bilden ser ni mina vandringsskor (relativt ingågna), dun jacka, regnjacka, en fleece tröja (ska ha med mig en till), två underställ, mössa och pannband, vantar, halsduk (från barnavdelningen men det är ju dumt att det inte finns sådana halsdukar som man drar över huvudet för vuxna också, det är ju en jättesmart idé), solglasögon, pannlampa, trekkingbyxor, Diamox, första hjälpen, min älskade guidebok, T-shirt och linne, sport BH, trekking handduk och tjockstrumpor. Jag har fått rekommendationen att inför Summit Night ha fyra lager på benen och sex lager på överkroppen – det låter väl som en jättebra idé förutsatt att man fortfarande kan röra på sig.

Rebecka påpekade precis att över hälften av grejerna är rosa men det gör väl inget? Rosa är ju en fin färg. Men jag kommer kanske inte riktigt se ut som den tomboy som jag kände mig som när jag hade på mig kängorna in till stan idag. Men jag kommer ju definitivt att synas på berget.

Imorgon så ska jag få träffa min guide och Ida, den andra tjejen som ska bestiga Kili med mig. Såååå spännande!

Nu är det bara tre (eller typ två för jag har suttit med det här inlägget i ungefär fyra timmar nu) dagar kvar tills jag påbörjar min vandring upp till Uhuru Peak och jag är så otroligt nervös, men på ett bra sätt. Pirrig liksom. Uhuru Peak (Uhuru betyder frihet på swahili) är ju den högsta punkten på Kilimanjaro och Kilimanjaro är ju Afrikas högsta berg, världens femte högsta och världens högsta fristående berg, låter inte det helt sjukt egentligen? 5895 meter över havet! Och jag ska dit, inte för att skryta eller så.

Kilimanjaro är också den högsta punkten i världen som inte kräver tidigare klättringskunskaper, man kan helt enkelt bara ta och promenera (eller ja, ”promenera”) upp för det. För ungefär tre veckor sedan slog en tjej från Storbritannien det nya världsrekordet för kvinnor att ta sig upp till toppen på snabbast tid: 11 timmar och 43 minuter. För männen är det fortfarande fransmannen Gérard Bavato som sedan 2007 håller rekordet på 5 timmar och 26 minuter. För oss vanliga dödliga människor tar det bara en sisådär 5 dagar att nå toppen. Den yngsta personen var 7 år gammal när han nådde toppen, och den äldsta 87.

Kort sagt så är Kilimanjaro ett berg som nästan vem som helst med en normalfysik borde klara av, vilket cirka 40 000 människor varje år prövar på. Men den vanligaste orsaken till att folk inte lyckas ta sig upp till toppen är nästan alltid höjdsjuka. Och det finns egentligen ingenting som man kan göra åt det mer än att försöka förebygga det så gott det går med Diamox (ett läkemedel som i Sverige används som behandling för glaukom men som man också kan använda som behandling för eller i förebyggande syfte mot höjdsjuka. Problemet här är att om man får höjdsjuka ändå så finns det ingen behandling för det då tabletterna uppenbarligen inte längre fungerar) och att gå pole-pole (långsamt) som guiderna säger på berget. Höjdsjuka har med ens gener att göra (så ni kan ju gissa på vilka jag kommer skylla på om jag nu inte skulle nå toppen) och inte fysik, antigen så får man det eller inte.

Jag har valt att gå Machame Route, det är den populäraste vägen upp (cirka 15 000 människor går varje år detta rutt så nu är den till och med lite fööör populär att KINAPA funderar på att sätta en gräns över hur många personer som ska få vara på berget samtidigt) men det finns fem andra vägar också – Rongai, Marangu (den näst vanliga med nästan lika många besökare som Machame) Lemosho, Umbwe och Mweka Route. Machame Route brukar också i vissa sammanhang kallas för Whiskey Route helt enkelt för att det är en av de jobbigaste vägarna upp. Om man till exempel jämför med Marangu Route som brukar kallas för Coca-Cola Trail eftersom coca-cola helt enkelt inte är lika starkt som whiskey. Och nu undrar ni ju självklart varför tusan jag väljer den jobbigaste vägen upp – jo för att med Machame Route är det störst chans att nå toppen på! Och så är det en mycket roligare och finare väg. Jag har hört att 95 procent av alla som tar denna vägen upp når till toppen (guiden som jag hade när jag åkte på utflykt med till vattenfallet för två veckor sedan var ännu mer generösare med antalet och sa att 99 procent klarar det och nu tänker jag välja att tro på honom för jag vägrar vara den ynka procenten som inte klarar det), jämfört med 80 procent på Marangu. Detta tack vare att man har en extra dag på berget, det är en lite längre sträcka att gå och att stigen som man går på också även stundtals går neråt vilket gör att man har bättre chans att acklimatisera sig.

Under dom här fem dagarna som det tar att nå upp till toppen så kommer jag passera mellan fyra och sex olika miljözoner, beroende på hur man räknar. På tisdag kommer jag börja på cirka 1800 meters höjd och då i regnskog och när jag når toppen på lördag på nästan 6000 meters höjd kommer det (än så länge) finnas glaciärer där. Men isen på Kilimanjaro håller, liksom alla andra isar runt om i världen, på att smälta och beräknas vara borta helt om 20 år. Men bara för att isarna smälter så betyder det inte att det inte kommer vara kallt! Man brukar räkna att när man når 4000 meters höjd så sjunker temperaturen med 1°C för varje 150 meter man kommer längre upp förutsatt att det på 4000 meters är 0°C. Detta innebär att det kommer vara minst -13°C på Uhuru Peak. Ibland har det varit över 30 minusgrader där, allt beroende på hur vinden ligger. Imorgon hade jag tänkt visa er vad jag packat med mig för det kändes verkligen jättekonstigt att packa med sig underställ och vinterjackor när man skulle till Afrika.

Märker ni nu att jag har ganska bra koll på Kilimanjaro? För nästan tre år sedan fick jag världens bästa guidebok i julklapp och jag måste bara slå ett slag för den. ”Kilimanjaro – the trekking guide to Africa’s highest mountain” av Henry Stedman är min bibel! All kärlek till den! Där står allt jag behöver veta och inte visste att jag ville veta om Kilimanjaro (och allt runt omkring). Och jag tror inte att jag kan vara mer förberedd än vad jag redan är nu, det här kommer bli så kul!

Och slutligen.. Varför väljer jag att göra det här? Vad är det egentligen för mening med att försöka sig på att bestiga det här berget? Jo, för att jag kan! Det är därför jag gör det. För. Att. Jag. Kan. Enklare än så blir det inte. Och skulle jag bara vilja dela med mig av den här citatet från ”The Snows of Kilimanjaro” av Ernest Hemingway (varför läste jag inte den här novellen innan jag åkte?) för det är precis så jag känner. Varje gång jag får se berget så slår hjärtat dubbla slag och jag får samma känslor som när man är nyförälskad. Jag hyser en sådan enorm kärlek till det här berget och jag har aldrig varit så här motiverad i hela mitt liv. Det kommer bli skit jobbigt och jag kommer vilja ge upp flera gånger om men jag vägrar låta mig själv göra det. Inte den här gången. För det kommer bli en helt fantastiskt upplevelse och jag skulle aldrig vilja missa den här chansen.

”Compie turned his head and grinned and pointed and there, ahead, all he could see, as wide as the world, great, high, and unbelievably white in the sun, was the top of Kilimanjaro. And then he knew that there was where he was going.”

För en sisådär tre veckor sedan gjorde jag mitt första försök på att tvätta här nere. Det gick egentligen ingen vidare, det är mycket svårare än vad man tror. Så istället för att ta lite i taget så sköt jag upp det tills jag inte hade några rena kläder kvar alls och då skulle bli tvungen att ta itu med problemet, vare sig jag ville eller inte. Idag var det dags!

Jag kan väl säga så här.. Den där uppfinningen som kallas för tvättmaskin kan nog vara en av de allra bästa uppfinningarna någonsin (tillsammans med alla andra uppfinninar som gör oss till latare människor)! Har ni någonsin prövat att tvätta för hand? Och då menar jag verkligen tvätta massa tvätt och inte bara någon fin tröja som står att den inte klarar maskintvätt på och sedan chansar genom att slänga in den med resten av 40-tvätten ändå? Nej, tänkte väl det. Och för att slippa låta er att bli så nyfikna att ni känner för att pröva på det där hemma så kan jag berätta för er att de är skitsvårt! Verkligen! Min förhoppning just nu är egentligen bara att kläderna ska lukta tvättmedel – eller i alla fall inte svett, och att de värsta fläckarna är borta (tyvärr så kommer nog aldrig de där vita byxorna bli helt rena igen, värdelöst att åka dala-dala i sånt, kom ihåg det!). Men en sak är säker, jag tror aldrig att jag kommer kunna behärska tekniken att få kläderna att kännas helt nytvättade. Här kommer två bilder så att ni kan skratta åt mig:

 

I den första hinken är det tvättmedel i och där rör jag runt kläderna och skrubbar så gott det går och hoppas på att det blir rent. I den andra är det vanligt vatten och där får man krama och skölja som attan för att få ut allt medel från kläderna. Det är inte så himla kul att ha medlet kvar, det är kletigt då (gjort det misstaget förut!). Kan ju också tillägga att den bilden med mig på inte är ifrån idag, den var från första gången och det är därför jag ser så glad ut.

 

Idag fick jag paket! Från Sverige! Känns faktiskt lite som ett av de bästa paketen jag någonsin fått, bara så att ni vet. Blev så glad att jag fick tårar i ögonen och inte kunnat sluta le under hela dagen. Älskade Mamma och Pappa! Nu ska jag bara ta och försöka lägga band på mig själv och inte äta upp allt på en och samma gång. 😉

Idag var jag äntligen tillbaka på sjukhuset! Jag mår lite bättre idag, men de tre timmarna jag spenderade där stal i stort sätt all den energi jag hade så nu ligger jag utslagen i soffan. Men det kändes bra i alla fall! Jag hade gärna velat bjuda på en bebisbild men idag var det tyvärr ont om dom, så ni får vänta tills imorgon. Förhoppningsvis.

Så istället så får ni en bild på av mina flygbiljetter som jag var hämtade igår. Ha och ni som trodde att jag skämtade om att jag skulle åka på en romantisk solsemester med mig själv till Zanzibar, tji på er! Men samtidigt så är det väl bara att vänja sig – kommer jag någonsin vilja åka någonstans så lär jag få åka själv. Himla lustigt att boka flyg här nere förresten! Behövde varken uppge person eller pass nummer, mellannamn var frivilligt och lika så födelsedatum. När jag skulle hämta ut biljetterna på Precision Air’s kontor behövde jag inte heller visa pass eller något sådant. Känns ju himla säkert! Speciellt eftersom var fjärde flyg som flygs inrikes eller till andra afrikanska länder aldrig skulle blivit godkända för flygning i Sverige. Och Precision Air är ju kända för sina fina små propeller plan! Men skit i det! Jag ska ju till Zanzibaaaaaar!