Efter ett jättefint välkomnande på flygplatsen av min fina, fina familj i lördags så är jag nu äntligen hemma! Och det känns.. bra? Konstigt känns det i alla fall. Det är fem grader varmt ute, det blir mörkt klockan fyra på eftermiddagen och det är julafton om exakt en månad. Det kom lite som en käftsmäll när jag mellanlandade på Schiphol, vad hände där liksom? I mitt huvud har det hela tiden varit den 14 september, dagen då jag åkte och skulle då vara väldigt långt kvar till jul.

Men samtidigt så är det otroligt skönt att få komma hem till den här tiden på året också, att få slippa den jobbiga hösten. Igår bakade vi pepparkakor (eller rättare sagt Christine och Alex) och nästa vecka är det första advent. Nu börjar den mysiga tiden!

Jag måste säga det att det känns annorlunda att komma hem. Inte som när man varit borta på en vanlig två veckors semester och det känns konstigt en timme eller två och sedan är allt som vanligt igen. Jag har faktiskt varit borta ganska länge. Inte det att huset och allt här hemma inte är som det brukar, för det är det. Det är precis som vanligt, nästan lite som att jag aldrig åkt. Köket ser likadant ut som det brukar och mitt rum lika så. Det luktar till och med som vanligt! Enda skillnaden var att bäddning på min säng inte såg likadan som när jag lämnade den och att det skvallrar om att någon annan sovit i den ett tag men annars så.. Men trots det så känns det annorlunda, det känns konstigt. Jag är hemma igen och Afrika känns skrämmande långt borta.

Men jag vet att jag kommer komma in i allt det här igen ganska fort. Jag kommer snabbt glömma av hur det var där nere och hur det såg ut. Men det är okej. Det är så det är och det finns inget som jag kan göra åt det. Men jag har tusentals fantastiska minnen kvar ändå.

Och slutligen så måste jag bara få säga det att jag har tyckt att det har varit otroligt kul att få dela den här resan med er. Jag vet att ni är ganska många som läst om mig och mitt äventyr och ibland har jag till och med fått lite scenskräck när jag sett besöksstatestiken och insett hur många ni faktiskt är! Tack för att alla ni har tagit er tid att läsa och kommentera alla inlägg, det har varit jättekul att få sådan otroligt fin respons tillbaka och jag kan ärligt talat säga det att jag kommer sakna det här. Bloggen som jag var så övertygad om att den skulle rinna ut i sanden. Riktigt så blev det inte utan istället har jag verkligen fäst mig vid den så jag tycker det känns väldigt tråkigt att inte längre kunna ha något att skriva om.. Men en dag kanske jag åker iväg på något liknande äventyr igen, det är inte omöjligt. Kanske när jag är färdig sjuksyrra och kan göra lite mer skillnad här i världen? Påminn mig då att jag ska börja skriva här igen, det hade varit kul.

Men fram tills dess – ta hand om er och tack så hemskt mycket för den här tiden!

Nu sitter jag här och väntar på mitt flyg hem. Med en fin liten mellanlandnig i Amsterdam först. Det är en timme kvar innan avgång så nu hade jag tänkt gå och tröstäta upp mina sista tanzanianska shilling på flygplatsens café, man får ju inte ta med sig deras valuta in eller ut ur landet och jag ser att de både har kakor och chips.

Imorgon så kommer jag landa 11.20 på Landvetter. Om någon av er har vägarna förbi så är jag tjejen med en rosa elefant på ryggsäcken, den fick nämligen inte plats i någon av resväskorna. Moget där Josefine.

Jag kan också säga det att detta inte är det absolut sista inlägget i denna blogg. Titta in igen imorgon kväll eller på söndag så hörs vi en sista gång då. Sorgligt!

Idag åker jag hem. Efter 68 dagar i Afrika så är jag (äntligen?) påväg hem. Och det gör så jäkla ont i hjärtat – det svider i kanterna och någon kunde lika gärna tänt eld på det och kastat iväg det som en Molotov Cocktail, det hade känts likadant. Ondare än den sista jobbiga biten upp för Kilimanjaro och ondare än alla slag jag fått i mitt liv sammanlagt. Jag vill inte, inte alls. Jag känner ju mig som en av dem nu, jag trivs här. Kan jag verkligen med att glömma av allt jag lärt mig och varit med om? För mycket kommer jag glömma bort, trots att jag inte vill, alla smådetaljer. Och samtidigt riskerar att jag själv blir bortglömd på köpet. Kommer hem, glömmer av att mitt motto här nere var att det alltid, alltid kunde vara värre och blir bortskämd med alla fina självklarheter igen?

Men samtidigt.. Ju närmare och närmare jag kommit den här dagen så har jag saknat de där hemma allt mer och mer också. Jag har ju för tusan till och med räknat ner dagarna. Jag ser så mycket framemot att få kunna få se dom på riktigt, i verkligheten, och till och med få chansen att krama ihjäl dem om jag skulle känna för det. Reta dom och berätta om allt fantastiskt som jag har varit med om. Mitt livs äventyr.

Jag behöver dem så otroligt mycket men jag önskar verkligen att de kunde komma hit istället. Så att jag slapp dela på mig. Jag har ju fått en liten extra familj här nere också. Älskade Nakunda som har tagit hand om mig sedan första dagen. Pojkarna på gården – Godfrey och Rogert. Och självklart skit ungarna Hasan och Abdul som åkte utan att säga hejdå. Tänk om jag aldrig kommer få träffa dom igen? Det är därför det är så svårt att vilja åka hem. Jag kommer kanske aldrig tillbaka till Moshi, jag kommer kanske aldrig få se varken dem eller mitt älskade Kilimanjaro igen. Hur kan jag med att åka hem då?

Och sedan då? Det här har varit mitt livs stora dröm, och jag har fått ut så mycket mer än vad jag hoppats på av det. Jag nådde till toppen av Kilimanjaro, min största dröm någonsin – som har känts som en mystisk dimma enda tills jag träffade Ida igen och hon kunde bekräfta att det verkligen var sant, att vi faktiskt stått på toppen och upplevt den resan tillsammans. Jag har lyckats bli självständig – jag har tagit mig dit jag är alldeles själv och det har gått så himla bra, förvånadsvärt bra, när jag stött på problem har jag lyckats lösa dom ensam eftersom jag inte haft något annat val än att gör det själv. Jag åkte på en fantastisk safari och hade turen att jag fick se The Big Five. Och jag har insett att jag har en otrolig tur för att jag är född i Sverige, det finns så mycket saker som inte är lika självklara som de är hemma.

Men vad ska jag göra nu då? Det är det här som jag planerat i nästan fem år. Imorgon är det på något sätt över och det skrämmer mig oerhört mycket. Det känns som att allt annat kommer vara meningslöst eftersom det inte finns något att se fram emot längre. Jag kommer inte längre kunna sätta in pengar på sparkontot med namnet Afrika på, jag kommer inte kunna önska mig Kilimanjaro guideböcker i julklapp eller backpacks i födelsedagaspresent. Vad tusan ska jag då göra när jag kommer hem?

Känslorna är så himla blandade, men samtidigt vet jag att det är precis rätt tillfälle att åka hem på också. Det hade inte varit bra om jag åkt hem varken tidigare eller senare. Jag har missat nästan hela hösten och nästa vecka är det ju till och med advent. Jag kommer hem till den mysiga tiden, precis så som jag ville ha det..Det här har varit den största resan jag någonsin varit eller kommer vara med om. Och jag är så otroligt tacksam för att jag fick den här möjligheten. Det här har varit mitt livs äventyr och jag har uppnått alla mina drömmar..

När jag var iväg på safari för några veckor sedan så stannade vi en dag till för en lunchpause alldeles innan vi körde in i Serengeti Nationalpark och då stötte jag på något märkligt. En stor grupp med svenska turister som kom instormade på lunchplatsen likt en elefant hord och som lät lika högt som en också, en oönskad störnig för alla oss andra som satt där och som innan dess avnjutit vår lunch i lugn och ro. Guiden var klädd på ett nästan löjligt stereotypt ”safari” sätt och hade fullt upp med att springa runt och se till att alla fick sina rätta lunchlådor och sitt kaffe. Och turisterna var inte så himla mycket bättre de heller eftersom de såg ut att ha shoppat loss inne på naturkompaniet innan de reste hit eftersom de hade kläder och utrustning som jag mer relaterade till att bestiga Kilimanjaro än att åka på safari med. Och där satt jag i shorts och flipflop. Behövde man verkligen allt det där på safari när man i stort sätt bara sitter i bilar hela dagarna? Jag förstod verkligen inte varför.

Det blev en otroligt konstig kontrast. Jag tyckte dom var jobbiga och pinsamma och hela situationen bara skrek charter och jag önskade faktiskt att de bara kunde åka tillbaka till sina Ving-ghetton på Kanarieöarna där de egentligen hörde hemma. De passade inte in i Afrika, de störde bara. De förstörde mitt Afrika, sluta med det tack. Jag var ju inte alls som dem, i alla fall inte den här gången, i alla fall inte längre. När vi varit i Thailand och på svensk guidade turer till gummiplantager och på elefantridning var det jag som kom där med kameran i högsta höjd. Varför skilde det sig så mycket nu?

Det var först när jag kom tillbaka till huset och berättade för de andra tjejerna vad jag hade känt om den här svenska gruppen som en av dom svarade med repliken ”men vadå, känner du dig inte som en mzungo längre?”. Nej, faktiskt inte. Jag borde nog göra det, eftersom färgen på min hud och bristande swahili kunskaper skvallrar om att jag verkligen inte kommer härifrån. Av det faktumet att befolkningen här nere definitivt inte ser mig som en av dem och för att de konstant försöker lura en på pengar för att man i deras ögon oftast bara är en vit, rik turist som kommer hit ner för att förbättra sin egna självkänsla och självbild snarare än att göra någon egentlig skillnad.

Men trots det så känner jag mig inte som den turisten som jag garanterat var när jag kom hit. Jag har slutat bli förvånad över saker som i Sverige garanterat skulle få mig att lyfta på ögonbrynen eller rent ut sagt gapa av förvåning och efter några timmar inne i stan är jag inte längre helt slut på grund alla otroliga intryck. Min hudfärg inbjuder ofta till många intressanta samtal om Sverige och hur världen ser ut där jag kommer ifrån och de fåtal ord jag kan på swahili kommer man väldigt långt på. Jag är så annorlunda från de nya volontärer som kommer till huset och som inte hunnit bli som jag än. De som känner sig malplacerade och även ibland lite chockade över att det faktiskt skiljer sig så mycket mellan Sverige och detta fantastiska land som heter Tanzania. Jag har haft den perioden och jag har även kommit över den och jag är tusentals erfarenheter rikare nu än vad jag var då.

För vad är det egentligen för skillnad på vi och dom? Och vad gör ens hudfärg egentligen för skillnad? Varför ska det kännas så konstigt bara för att jag inte anser att jag tillhör varken mzungos eller locals just nu? Jag har vart här nere i nästan tre månader – jag känner till Tanzanias seder och bruk och jag har lärt känna mina grannar i Soweto. Mer local än så här tror jag aldrig att jag kommer kunna bli, i mina ögon är jag mer dom än vi just nu. Och det känns fint att veta – att en resa kan förändra mig på det här sättet.

… På Zanzibar! Satt precis och räknade på fingrarna, kan det verkligen stämma att idag redan är sjätte dagen här (med fredagen inräknad då)? Tiden har verkligen gått ruskigt fort. Men jag har haft några fantastiska dagar här, Zanzibar är ett otroligt härligt ställe och mitt egna lilla paradis.

Först var planen att jag skulle flyga tillbaka till Kilimanjaro imorgon kväll, att flyget inte skulle lyfta förrän halv sex på kvällen så jag skulle ha nästan hela imorgon på mig att sola och bada också. Men Precision Air ändrade avgångstiden för flyget som jag skulle byta till i Dar Es Salaam till innan jag skulle vara där med flyget från Zanzibar så de fick boka om min biljett helt och hållet. Nu måste jag åka ifrån hotellet halv 8 imorgon bitti. Att missa så mycket dyrbara soltimmar svider lite men samtidigt så ska det bli skönt att få lite mer tid med min lilla familj i Moshi också innan jag åker hem till trista, kalla Sverige igen (och min underbara familj där!)

I förmiddags var jag dessutom iväg på en liten snorkeltur! Prison Island, delfin safari och spice tour sparar jag till nästa gång då jag garanterat kommer stanna längre än en vecka (och därför inte behöver oroa mig lika mycket över brännan som nu, detta var ju bara under förmiddagen så jag kunde ligga och sola i alla fall halva dagen). Snorkelturen var jätteintressant eftersom jag var själv med en guide (som jag inte visste namnet på, jag fick bara kalla honom för Captain) som verkligen visste var han skulle leta för att få se spännande djur, tog upp saker så jag fick känna på dom och berättade massa fakta. Och det bästa av allt: jag fick äntligen se clownfiskar! Efter två vändor till Thailand så var det fortfarande den enda fisken jag inte sett men samtidigt den enda som spelade någon roll och som jag ville se. Lycka där alltså!

Ikväll ska jag och Ida och några lokala kompisar till henne ut och käka middag, som en liten avskeds middag för mig. Det här kan ju vara sista gången på väääääldigt länge som jag ser henne (men en desto bättre anledning att komma och hälsa på i Malmö). Nu ska jag försöka återgå till att packa ner det lilla jag tog med mig hit, plattan är en allt för bra distraktion, och bävar inför fredag då jag kommer ha så himla mycket grejer att packa. Det är ju så tråkigt att behöva packa inför att åka hem (enda undantaget är om man åkt på en shopping weekend och först när man håller på och packar inser hur mycket fina grejer man köpt) så just nu lutar det åt att bara trycka ner allt som går i plastpåsar och försöka skydda allt det ömtåliga så gott det går runt om alla de här påsarna. Allt måste ju ändå in i frysen eller tvättmaskinen direkt när jag kommer hem så det känns inte livsavgörande om det är lite skrynkligt.

Ta hand om er och så hörs vi när jag är tillbaka i Moshi igen!

Trots att mitt swahiliska ordförråd är ytterst begränsat så har jag ändå lyckats få ett nytt favorit ord här nere: pole.

Pole betyder ungefär ”jag beklagar” eller ”jag tycker synd om dig” men används i betydligt större utsträckning här nere än vad motsvarande fraser gör hemma. Är du trött? Pole. Har du lite pengar? Pole. Är du hopplöst kär? Pole. Pole är ett perfekt ord för att visa empati och förståelse på och efter att ha upptäckt det här ordet så önskade jag verkligen att vi hade ett speciellt ord för det i svenskan också. ”Jag beklagar” är ju inte något som man säger så himla ofta mer än vid dödsfall eller sjukdoms besked.

På sjukhuset använde jag frasen väldigt flitigt. Var det en kvinna som hade det extra jobbigt eller tufft så var ofta pole det enda jag kunde säga eller göra för försöka göra det lite bättre för henne. ”Pole dada” kunde jag säga till dom. Dada betyder syster. Nästan alltid blev svaret ”asante nurse” eller ”asante dada”. Och de menade det. De uppskattade verkligen att man brydde sig om dem.

Alltså det här! Det är här jag hör hemma! Att tänka på att ni där hemma ligger med tjocktröjor och täcken och ändå fryser känns otroligt långt bort och av den enkla anledningen vill jag verkligen inte hem. Fast av flera andra, som till exempel för att jag saknar er..

I alla fall så började dagen inte lika fint som det ser ut på bilderna. Jag vaknade 06:00, superpigg och taggad inför att ta ett dopp i havet innan frukost, skuttar ur sängen och lyfter på gardinerna i det fönstret som man kan se havet ifrån och möts av spöregn! Vad i hela friden? Vad tusan var det där för något? Så jag återvände till sängen och var jättesur och tänkte att detta var ju himla typiskt och att jag verkligen inte förtjänade sådan otur. Men på något sätt lyckades jag somna om och vaknade två och en halv timme senare till att solen sken och det var fint väder igen. Och så har det hållt i sig, solen har inte gått i moln en enda gång idag. Nu hoppas jag innerligen att det är så imorgon också!

Idag säger jag hej ifrån Zanzibar! Alltså hur härlig är inte den här bilden? Det är här jag hängt hela eftermiddagen – 35 grader varmt, kritvit sand och ett stenkast ifrån havet. Igår ångrade jag nästan att jag bokade in den här resan, då ville jag bara fortsätta jobba på sjukhuset den lilla tid som jag har kvar i Tanzania, men när jag landade på flygplatsen, kände värmen och såg palmerna insåg jag att jag hade valt rätt trots alls. Den veckan som jag kommer få spendera här kommer med största sannolikhet att gå ruskigt fort.

Nu ska jag snart gå och äta middag på hotellets restaurang och försöka hitta Ida – tjejen som jag besteg Kilimanjaro med och som, av en slump, bor på samma hotell som jag. Hon har varit iväg och kite surfat hela dagen så jag har inte hunnit träffa henne än, älskade människa. Sedan får vi väl se om vi går iväg till en strandfest som brukar äga rum på fredagar eller om jag går och lägger mig tidigt så att jag kan vakna vid sju imorgon, ta ett morgondopp i havet och lägga mig och sola hela dagen. Båda alternativen låter ju jättehärliga.

Igår hade jag och Rebecka en riktig mys kväll och kollade på den här fantastiska filmen. Jag såg ju Lejonkungen precis innan jag åkte men det var verkligen en helt annan sak att se den i Afrika och två veckor efter att man själv varit på safari. Nu har jag sett de här djuren på riktigt, på savannen och i deras naturliga miljö. Det var fräckare att se filmen nu, been there, done that liksom. Det enda djuret som jag egentligen inte fick sett var Timon, jag fick se en kusin till honom men inte just surikater, men det gör inte så himla mycket. Jag fick ju till och med se lejon ungar!