Här nere i Moshi jobbar jag på St. Joseph Council Designated Hospital. Det är ett ganska stort sjukhus (i tanzanianska mått mätt, går liksom inte att jämföra med typ Salgrenska) som varje dag tar emot och behandlar mellan 300 och 400 patienter. St. Joseph är ett kristet sjukhus där många nunnor arbetar men självklart tar det även emot patienter som inte nödvändigtvis är kristna. Varje morgon inleds med ett morgonmöte där läkarna kan diskutera speciella fall (herr om dagen var det om patienter som blivit ormbitna, om jag blev nojig? Ja!) Eller andra saker som händer på sjukhuset. Under det här mötet ber man också ”prayer for peace”, det är ganska fint.

För att få bli patient på sjukhuset behöver man köpa en journal som kostar 50 000 shilling, alltså ungefär 250 SEK, och man får heller inte köpa sina mediciner på några andra ställen än i sjukhusets apotek, trots att de tar nästan dubbelt så mycket betalt än andra apotek inne i Moshi. För att förhindra att folk ändå köper sina läkemedel på andra ställen så får patienterna inte veta namnen på medicinen som de behöver. De måste också köpa egna sterila handskar som vårdpersonalen behöver vid gyn-undersökningar och vid förlossningen, inga handskar – ingen undersökning. Som patient betalar man även för sin sängplats och det kostar 250 000 shilling (125 SEK) och många av kvinnorna på min avdelning delar då säng med en annan för att hålla nere kostnaden.

Byggnaden med avdelningarna är den högsta byggnaden i hela Soweto och har tre våningar. På baksidan finns det även en ramp så att folk som inte kan gå kan rulla upp istället. Min avdelning – mödravården, är på markplan. Där finns det ca 30 sängplatser och alla sover i en stor sovsal. Den första våningen är en avdelning för män och är uppdelad i två – en medicinsk sida och en kirurgisk sida, båda dessa sidor har ca 20 sängplatser var. Den andra våningen är precis likadan som den första fast för kvinnor. Och den tredje våningen är för barn. Men istället för att dela in den i medicinsk och kirurgisk är den uppdelad i diarré och medicinsk/kirurgisk. På barnavdelningen får man vara upp till 11 års ålder och det spelar ingen roll vilket kön du har.

Bortsett från vårdavdelningarna så har även St. Joseph ett laboratorie och provtaging, röntgen, akut (och flera högutrustade ambulanser) och två operationssalar. I dessa två operationssalar görs de flesta ingrepp – allt ifrån kejsarsnitt och skrapningar till att operera bort tumörer. Trots att jag inte varit med på någon operation ännu så har jag hört från andra volontärer på sjukhuset att det ska vara så långt ifrån nordisk sjukvård man kan komma. Till exempel så får patienterna nästan aldrig tillräckligt mycket anestesi, det börjar ofta med att patienten rycker till och rör på vissa kroppsdelar till att sedan börja skrika av smärta innan läkarna reagerar och ger mer narkos. Och i den andra operationssalen är väntrummet inne i samma sal så medan läkarna opererar en patient så sitter det fem andra patienter på en bänk och väntar på sin tur.

Komplikationer efter operationerna är också vanligt. Det jag sett mest av är kvinnor som tidigare gjort kejsarsnitt och som under deras andra graviditeter inte kan föda vaginalt längre på grund av för stora ärrvävnader och som även kan göra att fostret eller bebisen får onormala kroppsformer (tex huvuden som är mer lika honungsmeloner än vanliga huvuden). Det är också vanligt med infektioner i sår och att dom inte läkt och vätska sipprar ut ur såret. 

Det här med privatliv är inte heller så där jättevanligt i Tanzania och i förlossnings rummet finns det tre sängar med en liten vägg imellan. Jag tycker ju lite synd om den patient som måste ligga i mitten sängen där dörren är rakt framför och personalen springer fram och tillbaka hela tiden eller som har fem volontärer över sig som ska titta, känna och klämma på allting.

Trots att St. Joseph skiljer sig väldigt mycket ifrån svensk sjukvård så gör de så gott de kan med de resurserna de har och det är ett väldigt fint sjukhus med en innergård och personal som vill lära ut. Något som de jobbat väldigt mycket med under de senaste åren är att försöka övertala kvinnor att inte föda i hemmet då det är en stor riskfaktor och det har gett bra resultat då de flesta kvinnor nu för tiden väljer att åka till sjukhuset istället när förlossningen väl sätter igång.

– Är det sopor överallt! Jag skojar inte, på gatorna ligger allt ifrån kondomer, plastflaskor och tandborstar. Och detta trots att Moshi ändå ska vara Tanzanias renaste stad.

– Är effektiv sophämtning lika med att ta alla soporna, oavsett vad det är, och bränna upp det. Detta görs i trädgården och på gatan. Överallt kan man se högar med aska och rester från glasflaskor, aluminiumburkar och matrester. Röken som kommer från de här eldarna är alltifrån behaglig, den sätter sig i halsen och får ögonen att klia.

– Luktar alla människor svett. De har inte riktigt kulturen att duscha eller tvätta sig här bortsett från när man ser smutsig ut.

– Hälsar alla människor man ser på gatan. De frågar hur man mår och blir tack och lov inte irriterade då de inser att man är sjukt dålig på swahili utan försöker lära en istället.

– Är minimilönen och genomsnittslönen 300 000 shilling i månaden. Vilket är drygt 1300 SEK. Detta är långt ifrån tillräckligt.

– Kan ett barn anses vara föräldralöst trots att den har en eller båda föräldrarna i livet. Detta på grund att föräldrarna ändå inte kan ta hand om och försörja barnet. Barnet har det då trots allt bättre på barnhemmet.

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så tyckte grannbarnen väldigt mycket om att ta kort med min telefon. Resultatet blev kanske inte någon vidare eftersom de mest lekte med zoomen på kameran men jag tror inte att de brydde sig så värst mycket. Det är alltid de här barnen som kommer springandes till oss när vi går till jobbet på morgonen och ropar alltid ”hi” och vinkar.

Något som jag sakta men säkert håller på och blir galen på här nere är grannens tupp! Den galer i tid och otid, dygnet runt och jagar på så sätt upp alla de andra tupparna i området som måste svara varje gång. Och nu har jag liksom kommit till den punkten där jag känner för att döda kyckling jäveln.

För en liten stund gick jag in till grannen för att försöka få en bild på tuppen att ha med i det här inlägget och då möts jag av (förutom massa gulliga barn som blir helgalna över min mobil och som nästan slåss om att få ta en bild) en hel jäkla hönsgård med minst 5 stora tuppar som jag misstänker alla är skyldiga till det ljudterror som vi upplever här. Nu är bara frågan vad man kan göra åt det – vänja sig eller förklara för tupparna att de bara får gala fem minuter på morgonen och fem minuter på kvällen.. Ja, det hade varit bra det.

Idag fick jag vara med på min första förlossning! Det var otroligt fräckt att få se och resultatet blev en liten flicka på 3200 gram! Till er som undrar så kan jag berätta att jag inte alls kände mig svimfärdig då, inte ens när moderkakan kom ut (jag kan ju ha kollat mer på bebisen vid det tillfället men ändå) – däremot så hade jag varit väldigt nära på att göra det tidigare under dagen då jag skulle få lära mig hur man känner hur öppen en kvinna är. Inget fel i det, det var ju inte något äckligt eller så men ja då var det nära.. Vi slog ju vad om vilken dag jag skulle svimma på hemma innan jag åkte och jag har för mig att det var pappa som satsade på den tredje dagen så även om jag tekniskt sätt inte svimmade så tror jag att han får ta hem priset. 😉

En annan sak som jag har observerat när det ģäller barnafödandet här nere bortsett från att männen aldrig är med är att kvinnorna ofta inte vill ha sina barn på bröstet direkt efter födseln. Istället så torkas barnen av och läggs i kuvöser där de får ligga i några timmar tills mamman hunnit vila en stund. Även om det är bra när barn skriker så svider det i hjärtat varje gång de ligger i kuvöserna och gråter helt ensamma. Och det känns fel av mig att plocka upp dom också eftersom ingen annan i personalen gör det, det är ju så det är här nere.

Sitter på flygplatsen nu och ska snart kliva på planet som kommer ta mig till Amsterdam! Väl där kommer jag behöva vänta några timmar innan nästa plan till Nairobi avgår.

Just nu känner jag mig konstigt nog ganska lugn. Det kan man ju inte säga att jag var för några timmar sedan. Men det är fortfarande svårt att jag åker nu, det är svårt att ta in, det känns overkligt.

Den senaste veckan har de olika sista gångerna avlöst varandra i tur och ordning för min del. Sista gången jag kör bil, sista gången jag spelar tv-spel med min lillebror, sista gången jag träffar farmor och farfar och mormor och morfar och sista gången jag äter middag med familjen är bara några praktfulla exempel. Visserligen så är det mesta egentligen bara bagateller och självklart är jag ju medveten om att det bara är sista gången för ett tag, en sisådär tio veckor eller något sånt. Men varje gång jag gjort något så har tanken ploppat upp i huvudet på mig ändå vare sig jag ville det eller inte.

Men att tanken kommer tror jag ändå kan vara något bra. Det får mig säkert att uppskatta sakerna lite extra än om jag hade vetat att jag skulle kunna göra om dom imorgon eller när jag har lust till det.  Jag tror också att det får mig att bearbeta alla känslorna lite för just nu befinner jag mig i det stadiet där man måste nypa sig i armen för att inse att man faktiskt är vaken. Att det faktiskt är på riktigt. Att jag faktiskt åker om mindre än 20 timmar..

Ett annat exempel där tanken på en sista sista gång hjälpt mig hände faktiskt tidigare idag. Och det var sista gången jag skulle träffa Patrik. Det var ju en sådan stund som jag gått och oroat mig för ett bra tag nu – tänk om vi inte har något att säga till varandra eller tänk om jag kommer vara uppe i varv och helt hyper och sabba hela stunden? Faktum är att det var jättemysigt att träffa Patrik – dels för att han har en otrolig förmåga att lugna ner mig när jag blir stressad och dels för att vi båda visste att detta vara sista gången.. Man var mer beredd då. Det kom inga krokodiltårar från någon av oss och allt kändes faktiskt bra. Som att jag kan åka ner till Afrika med gott samvete nu. Och imorgon när min fina familj släpper av mig på flygplatsen så vet jag att jag kommer känna samma sak som idag. Jag kommer känna mig beredd men utan alla de jobbiga känslorna. Det är ju trots allt bara sista gången för ett tag.

Den här berlocken fick jag idag av mamma och pappa. Visst är den fin? Jordgloben symboliserar min resa och är en av de berlockerna jag hittills lyckats samla på mig i mitt 19 åriga liv. Men trots att jag inte ens åkt ännu så är det nog min favorit.