Idag var sista dagen på St. Joseph och det gör ont i hjärtat. Jag kommer sakna det här stället, verkligen. Det känns jättekonstigt att det redan är över, tiden har gått så ruskigt fort och jag känner mig egentligen inte alls redo att åka hem.

Även om sista dagen inte innehöll några förlossningar så har den inte varit händelselös. Det var en kvinna som svimmade inne på avdelningen på grund av att hennes livmoder inte dragit ihop sig efter förlossningen och hon förlorade väldigt mycket blod och höll på att få en chock. Så medans läkaren och barnmorskan tryckte i henne läkemedel och försökte få ut så mycket koagulerat blod som möjligt fick jag springa iväg till apoteket på sjukhuset och hämta Ringer, och eftersom jag är mzungo så fick jag hjälp snabbare än de andra i kön. Kvinnan började tillslut må bättre men trots att det inte var någon rolig händelse så var det otroligt spännande att få vara med om.

Igår fick jag dessutom assistera under en förlossning och resultatet blev den här tjejen på 3240 gram! Så himla fin!

Gissa om jag kommer sakna att få umgås med sådana här varelser hela dagarna! Men om typ sju år så kommer jag kunna förlösa och jobba med dom på riktigt, så avskräckt har jag inte blivit än, i alla fall inte när det gäller att bli barnmorska. Vad gäller att få egna barn så har det varierat kraftigt från dag till dag, beroende på hur den senaste förlossningen jag var med på var.

Nu ska jag fortsätta packa inför Zanzibar. Jag åker ju imorgon! En veckas sol och bad – vem av er hemma i kalla, regniga och mörka Sverige skulle egentligen tacka nej till det? 😉

Efter att ha bestigit Kilimanjaro och efter ha haft ett konstant lager smuts på hälarna i två månader som inte gått bort hur mycket jag än skrubbat dom så tyckte jag att fötterna förtjänade att bli riktigt fina inför Zanzibar på fredag. Därför besökte jag i eftermiddags Lala Salama Spa för att få en välbehövlig pedikyr och nu sitter jag här hemma med rosa tår och fötter som är en skostorlek mindre. Härligt!

Igår fick jag med mig de här fina tygerna hem! Men det är synd att bilden inte gör färgerna rättvisa. I verkligheten är de mycket mer rosa och de guldiga och silvriga detaljerna lyser verkligen i ljuset. Att välja det här tyget framkallade verkligen en mindre beslutsångest attack eftersom det fanns det här och ungefär 500 andra tyger att välja emellan. Men jag är jättenöjd!

Överallt i hela Moshi och även här i lilla Soweto finns det mängder med tygaffärer, det är liksom dit folk går om de behöver nya kläder, ”riktiga” klädaffärer är ovanligt att se. Där köper de antingen tyget och syr det själva eller så betalar man för att en skräddare ska göra det, oftast brukar de sitta utanför affärerna i långa rader. Den där bilden man har av att afrikanska kvinnor går runt i vackra, mönstrade tyger stämmer verkligen, och de är jättevackra i det.

Vad ska jag använda det här tyget till då? Tja, en vacker dag flyttar jag kanske hemifrån och känner för att inreda med Afrika inspirerade soffkuddar eller så väljer jag linda in mina framtida barn i tyg istället för kläder, jättesmart, det är ju mycket lättare än att behöva böka med armar och sånt. Möjligheterna är oändliga men oavsett vad jag gör med det så är det kul att ha detta som ett fint minne, det är detaljer som att det fanns tygaffärer överallt och att kvinnorna verkligen bar det som man efter ett tag annars kommer glömma bort.

Ännu en bra dag på sjukhuset och jösses vad jag blir glad av att se alla barnen, det är en riktig energi boost om något. Jag får se sådana här gulliga varelser hela dagarna och det det är ren lycka.

Det är också himla skönt nu när vi är färre volontärer på avdelningen. Då får man chansen att göra mer och lär sig så otroligt mycket mer då läkaren kan prata direkt till en eller kunna visa och gå igenom saker på ett annat sätt. Just nu är vi två volontärer på avdelningen, jag och en annan undersköterska från Danmark, och det är alldeles lagom för nu får vi göra ganska mycket saker. Tidigare har vi varit upp emot sju volontärer där samtidigt och det är verkligen för många eftersom man i stort sätt har behövt slåss för att få göra något.

Ikväll ska vi ut och äta och efter det ska vi till Glaciers, en väldigt bra nattklubb. Det är ju min sista helg i Moshi och Rebecka tycker vi ska gå all in hela helgen. Jag röstar för att vi bestämmer det imorgon eftersom jag i stort sätt var ur form i fyra dagar förra gången vi var där. Men det kommer bli jättetrevligt oavsett.

… Jag vill ändå slå ett slag för min nya kjol! Visst är den fin? Beställde den hos en skräddare inne i stan i onsdags och kunde hämta ut den redan igår. Jag fick välja tyg och design helt själv och den blev precis så som jag ville ha den, trots lite kommunikations svårigheter. Priset för allt det här blev 34 000 shilling vilket väldigt grovt uppskattat blir lite mindre än 150 spänn. Värt!

Idag var första dagen tillbaka på sjukhuset sedan innan Kili och vilken dag det varit! Har haft så mycket att göra med mängder av undersökningar och jag har lärt mig massa nytt. Det kändes faktiskt till och med som att flera i personalen blev glada av att se mig eftersom de trodde att jag, liksom många andra volontärer, stack på grund av det misstänkta Ebola fallet som var. Men icke! Jag skulle ju liksom bara iväg och bestiga världens femte högsta berg, ingen big deal (som flera av dom inte ens trodde på innan jag visade dom bilder från toppen) och nu ska jag verkligen passa på och lära mig mängder av saker inför sista veckan som är kvar på St. Joseph.

Till att börja med så kan jag berätta ett jag fått hänga med den här fina bebben idag. Och nej, jag är inte alls ledsen på just den här bilden, trots att det ser ut så, i själva verket är jag faktiskt ganska glad, bilden är bara resultatet av att vara vaken fyra timmar mitt i natten. Men att få den här bebisen levererad i famnen blev dock lite av en tröst för mig då en av barnmorskorna kom fram med den här tjejen som i början var jätteledsen men som efter lite skumpande och bumpande somnade och spendera de nästkommande två timmarna i min famn medans hennes mamma fick vila ut inne på avdelningen. Det här var faktiskt den längsta bebis kontakt som jag någonsin haft och det var super mysigt.

Anledningen till att den mys stunden blev en väldigt fin tröst var för idag fick jag även se min första döda bebis (och person).. Och egentligen gick det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag har nämligen funderat ganska mycket på det där med hur jag skulle reagera över att se en död människa, en död person, och kanske speciellt när det gäller barn. Och det här låter kanske jättehemskt och okänsligt, men jag trodde det skulle vara värre, jag trodde att jag skulle reagera värre. Jag hade förväntat mig svimnings känslor och tårar som aldrig någonsin skulle sina men så var det inte. Det svider verkligen i hjärtat, absolut, det känns jättehemskt att veta att den här lilla killen aldrig kommer få växa upp eller få chansen att bli sin egna personlighet och det känns jättehemskt att veta att det finns en kvinna som är lika gammal som jag och som precis har förlorat sitt första barn. Men i det här fallet så fanns det ingenting som man kunde göra åt det. Ibland händer sånt här. Tyvärr.

Innan jag åkte sa mamma det ”du Jossan, du vet väl att du kommer behöva se massa hemska saker i Afrika?”. Tja, det var ju inte direkt något som jag tänkt på innan hon påpekat det, det var inte något som jag tidigare hade velat tänka på. Men efter det så började jag fundera allt mer på det, för att jag var tvungen. Så att jag skulle kunna vara lite beredd på det. Jag hade förväntat mig att jag skulle få se massa hemska saker här nere och det har varit över förväntan, jag trodde på något sätt att det skulle vara värre. Istället så har jag träffat läkare och annan vårdpersonal som gör så gott det kan med de resurserna de har, en förändrad syn på vården som människor inte längre föraktar utan visar stor respekt för och mängder av andra volontärer som precis som jag försöker hjälpa till så gott de bara kan.

Men samtidigt så är jag väldigt glad över att jag fick lov att få umgås med den här lilla tjejen en stund. Jag tror att det kanske var precis vad jag behövde. För trots att det aldrig är roligt att höra när små barn skriker så betyder det något bra, det vore så mycket värre om de inte gjorde det. Och förhoppningsvis så kommer hon få växa upp och få möjligheten att få göra precis vad hon vill med sitt liv..

Både idag och igår har jag spenderat dagen på en av skolorna här i Moshi – Valley View Primary & Secondary School. Jag följde med Charlotte och fick vara med barnen som gick i tredje klass. På dagens schema stod det matte, engelska, geografi, naturvetenskap och swahili.

Skolorna här skiljer sig väldigt mycket från Sverige. De är super duktiga och har en otrolig disciplin, inga barn springer runt leker mer än på rasterna och inga elever sitter pratar med varandra mer än när de hjälper varandra med uppgifter. Men resurserna är få och de barn som egentligen skulle behöva extra hjälp har inte möjlighet att få den, barnen sitter i träbänkar, har skoluniformer och använder griffeltavla. Aga är också något som ofta förekommer – speciellt om barnen svarar fel på frågor eller på andra sätt varit olydiga och jag får ont i magen bara av tanken av att det är så för att det är så långt ifrån vad jag tror på, för mig är det ju så himla fel.

Igår kom jag tillbaka efter fyra dagars safari och herregud vad fräckt det var! Att få åka runt och få se alla djuren så nära och i den miljön där de faktiskt hör hemma var helt otroligt. Och för er som undrar – ja, jag fick se The Big Five. Och ungefär 200 000 andra djur men visst känns det lite coolt att kunna säga att man sett dom stora fem, trots att jag egentligen hade varit nöjd med att bara få se lejon, elefanter, zebror och giraffer.

Självklart tog jag tusentals bilder men de här två bilderna var det enda jag kom ihåg att ta med mobilen, alla andra var med systemkameran vilket på ett sätt är jättebra men då får ni tyvärr också ta och nöja er med dom här två. Men om ni är nyfikna på att se fler så får ni väl komma hem och hälsa på i december, jag kan bjuda på fika. På den bilden till höger är det flera tusentals gnuer, under den här tiden på året brukar gnuerna vandra från Tanzania upp till Kenya och Masai Mara och jag fick möjlighet att se enorma horder av det som sakta men säkert tar sig norrut. Det var ganska fräckt, det är ju sånt man bara brukar se i dokumentärer på Animal Planet annars.

Tidigt imorgon bitti åker jag och tre andra tjejer från huset iväg på fyra dagars safari. Vi ska besöka Serengeti, Ngorongoro kratern, Lake Manyara och Tarangire och det ska bli jättespännade. Fattar ni att jag (förhoppnigsvis, om jag nu inte har en jäkla otur) kommer få se alla de där djuren från Lejonkungen och som man tidigare bara drömt om? Kanske till och med The Big Five, det ska finnas stora chanser till det.

Så vi hörs på söndag kväll igen. Och då ska uppdateringen förhoppningsvis bli som vanligt igen. Ta hand om er!

Okej, nu ska jag då försöka mig på att berätta för er hur det här äventyret var. Det känns svårt, det har hänt så mycket saker och jag vet att jag kommer glömma av en miljon av dom eftersom jag inte orkade skriva ner vad jag var med om under dagarna, något som jag förövrigt varit jätteduktig på att göra här nere annars. Men jag var för trött helt enkelt..

Jag tänkte att jag skulle börja med att försöka beskriva känslan som fanns när jag kom ner från berget. Efter att jag skrivit ut mig hos parkmyndigheten och efter att jag satt mig i bilen ner till mitt älskade Moshi igen. Jag började känna igen Afrika som för en vecka varit glömt. Det känndes som att jag rest tillbaka till Tanzania efter att ha varit borta i många, många år – kan sex dagar verkligen kännas så länge? Det var varmt igen (efter att ha fryst, haft på sig dubbla tjocktröjor och använt mössa redan samma morgon), samma låtar som jag hört på radion tidigare spelades även nu, kvinnorna bar fortfarande sina fina afrikanska tyger och det fanns fortfarande coca-cola skyltar överallt. Under dessa sex dagar hade jag glömt bort allt det här, under de här dagarna var det bara Kili som fyllt mina tankar och varit mitt mål. Nu var det över och jag var tillbaka i verkligheten.

Dag 1: Machame Gate – 1811 m, till Machame Huts – 3021 m.

Avstånd: 11 km. Klimat: Regnskog. Tid: 5 timmar.

När vi kom till gaten var vi inte ensamma, överallt fanns det andra turister som var minst lika nervösa och pirriga som vi. Jag och Ida, den fantastiska människa som jag fick möjlighet att lära känna och älska under de här dagarna, fick träffa våra guider – Gaston och Ambrose och resten av vårt crew, vi fyllde på våra vattenflaskor och camelbags och försökte förbereda oss mentalt inför vad vi skulle få gå igenom. Vi bestämde oss för att försöka ta en dag i taget, för mig har det i alla år bara varit toppen eller inget alls. Att bara försöka tänka på att nå dagens läger var svårt men på något sätt lättare att greppa tag om och begripa. Vi började gå vid 11, först längs en grusväg men efter några kilometer förvandlades den nästan omärkligt till en stig som sakta men säkert förde oss högre upp.

Efter ungefär två timmar kom vi fram till lunchstoppet, då hade jag börjat bli väldigt hungrig och smått illamående. Vi hade fått lunchlådor med oss som innehöll följande, bara så att ni får en bild av hur mycket mat vi faktiskt fick på den här resan: en liten pizza (alltså inte en riktig pizza utan detta är ett tunnt degknyte som man har en sorts köttfyllning i och det kallas för pizza här nere), en pirog, ett kycklinglår, två dubbelmackor med smör och morötter på, ett ägg, en muffins, en mangoyoghurt, en mangojuice och ett äpple och en banan. Bör jag tillägga att jag fick i mig ungefär en tredjedel av maten eftersom jag då var så himla illamående? När vi började gå igen och illamåendet fortfarande inte släppt så kom alla de negativa tankarna fram direkt. ”Toppen du klarade hela två timmar på Kilimanjaro. Patetiskt, vad tusan trodde du egentligen? Att du faktiskt skulle klara det?” Etc. Men efter en stund så släppte det och vi kunde fortsätta traska iväg den här gången på en mycket brantare väg än innan.

När vi kom fram till Machame Huts så var det redan ett femtiotal tält uppsatta men allt eftersom fler och fler vandrare kom så ökade även tältens antal. Allt som allt så tror jag att det var cirka 100 tält på platsen, och då inräknat portarnas och guiderna tält och mattälten. Detta trots att det inte var högsäsong. Vi fick en fantastisk middag som den dagen bestod av en jättegod paprika soppa, friterade potatisar (vilket nog var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv) med gröna bönor och morötter i en sås och en sorts köttgryta. Till efterrätt fick vi mango.

Vi gick och lade oss tidigt den kvällen, trötta efter dagens ansträngning och alla nya intryck. Nöjda med att vi kommit fram till dagens läger och på så sätt var ett snäpp närmare toppen. Jag somnade till ljudet av folk som pratade glatt med varandra och någon porters radio. Mitt i natten vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten, jag steg ut ur tältet, satte på pannlampan, såg röken som kom när jag andades och började smyga iväg. Men tvärstannade då jag såg stjärnhimlen. Det var bland det vackraste jag sett, hundratusentals stjärnor som alla lyste olika starkt och som utan tvekan slog den finaste himmel som jag tidigare sett. Jag fick tvinga mig själv in i tältet för att somna om, helst av allt hade jag velat lägga mig ner på den kalla marken och aldrig sluta titta, att det aldrig någonsin skulle bli dag igen.

Dag 2: Machame Huts – 3021 m, till Shira Cave 3839 m.

Avstånd: 6 + 2 km. Klimat: Skog. Tid: 4 timmar.

Vi vaknade vid 7 av att David, vår underbara porter som även extraknäckte som servitör, larmklocka och vän, knackade på tältet. Vi fick en enorm frukost som inte var sämre än maten vi fått dagen innan. Dagens vandring började med en brant uppförsbacke och efter en halvtimme undrade jag när tusan den skulle ta slut. Det gjorde den aldrig, i alla fall inte förrän vi kom fram till dagens läger, Shira Cave, fyra timmar senare. Eftersom detta var den snabbaste och lättaste dagen fick vi inte med oss någon lunch utan bara ett litet paket kakor och juice som vi kunde äta längs vägen. När vi kom fram till lägret fick vi en stor lunch och vilade sedan några timmar innan vi gick iväg på en liten promenad till Shira Cave så låg ca 100 meter över lägret för att acklimatisera oss till höjden. Den här dagen var till största del grå och med en del regn. På kvällen kom en Rescue Car för att hämta en 35 årig tysk kille som fått akut höjdsjuka. Det började påverka människor redan på den här höjden.

Dag 3: Shira Cave – 3839 m, till Barranco Huts – 3986 m via Lava Tower – 4627 m.

Avstånd: 11 km. Klimat: Skog för att sedan gå över till alpinslätt för att sedan bli skog igen. Tid: 8 timmar.

Den tredje dagen var den dagen som jag tyckte var roligast främst för att vi den här dagen började röra oss från den västra delen av berget till den södra och samtidigt närmade oss snön och glaciärerna på toppen. Det blev också en väldigt viktig dag rent acklimatiserings mässigt eftersom vi vistades på en stund på hög höjd för att sedan gå ner nästan lika mycket igen då dagens nya läger bara låg drygt 150 meter högre upp än Shira Cave. Vi blev väckta samma tid som dagen innan och åt frukost med en fantastisk utsikt där vi var över molnen och tittade bort över Mount Meru. Sedan började sedan en relativt lätt vandring, om man jämförde med dagen innan, upp mot Lava Tower som skulle bli dagens lunchstopp. Lava Tower var en fräck plats. En stor svart klippa som liksom sköt upp från ingenstans och som hade massa stenar runt om som verkade små i jämförelse trots att de flesta var över två meter höga.

Efter det följde några timmars promenad neråt vilket, redan då, var mycket jobbigare än att gå upp för. Vi kom fram till Barranco Huts vid halv 5 och det var ett mycket trevligare ställe än Shira Cave, Barranco hade en mycket större vattenkälla i närheten än Shira och det märktes på växtligheten, det var grönare här. Hem trevligare på något sätt, inte lika kalt. Det var på vägen ner hit som vi också fick en syn av en del av det tuffa moment som vi skulle försöka oss på nästa dag – The Breakfast Wall.

Dag 4: Barranco Huts – 3986 m, till Barafu Huts – 4662 m.

Avstånd: 9 km. Klimat: Alpinslätt. Tid: 8 timmar.

Dagens vandring började extremt eftersom det första vi fick göra var att ta oss an The Breakfast Wall, som inte så överraskande fått sitt namn för att man alltid tacklar väggen direkt efter frukost. The Breakfast Wall är en över 200 meter hög i stort sätt vertikal vägg. Här måste man plocka undan vandringsstavarna och använda händerna på riktigt eftersom det här är så här nära klättring man kommer på berget. Trots att detta var en väldigt jobbig etapp rent fysiskt så var det också väldigt roligt att få använda kroppen på ett annat sätt än vad man gjort de tidigare dagarna och efter en och en halv timme, när vi äntligen nått toppen av väggen så trodde vi att det jobbigaste var gjort för dagen. Men det var innan jag visste att jag skulle bli så påverkad av höjden.

De nästkommande två timmarna följdes av en nedförsbacke för att sedan bli en väldigt brant uppförsbacke innan vi kom fram till Karanga Valley Campsite, dagens lunchstopp. Om vi hade använt vår acklimatiseringsdag så skulle vi ha sovit här den natten men eftersom Karanga Valley bara ligger cirka 50 meter högre upp än Barranco Huts så valde vi, i samråd med våra guider, att fortsätta till Barafu Huts men istället för att gå upp vid midnatt och ta oss till toppen, börja klockan sex på morgonen så att vi hunnit vila ordentligt.

Vägen från lunchstoppet till lägret var tre väldigt långa och jobbiga timmar. Jag började känna av höjden och jag mådde verkligen inte bra av den. Jag hade en envis huvudvärk som inte försvann trots mängder av värktabletter, illamående och yrsel. När vi kommit upp för den sista jobbiga backen och jag inte hade någon som helst energi kvar så ville jag nästan börja gråta av utmattning när jag insåg att lägret fortfarande låg 100 meter bort. Jag orkade ingenting men på något sätt kom jag fram till registreringen ändå och kunde kladda ner mina personuppgifter.

På kvällen pinade jag i mig lite av middagen och gick sedan och lade mig och hoppades på att jag skulle bli tusen gånger starkare tills imorgon. Nu var det inte längre ett mål att ta sig fram till nästa dags läger. Nu var det toppen eller inget alls. Ingen kommer ju ihåg en förlorare eller någon som ger upp. På natten vaknade jag av att alla andra vandrare gav sig iväg, jag smög ut ur tältet och gick på toaletten och möttes återigen av den fantastiska stjärnhimlen, men nu ännu vackrare än den varit första natten och nu även med ljuset av pannlampor från vandrarna påväg upp till toppen. På ett sätt var jag avundsjuk på dom, jag hade ju ställt in mig i så många år på att vara en av dom som gick upp mitt i natten och fick bevittna soluppgången från toppen av Afrika och nu blev det inte så. Men min kropp hade aldrig klarat av det då, jag var fortfarande väldigt trött och det faktumet att jag blev andfådd bara av att vända mig om i sovsäcken och det tog flera minuter innan andningen blev normal igen skvallrade om att följande dag skulle bli en jobbig en och jag behövde all vila jag kunde få.

Dag 5: Barafu Huts – 4662 m, till Uhuru Peak – 5895 m och sedan ner till Millennium Camp – 3827 m.

Avstånd: 5 + 4 km. Klimat: Arktiskt + alpin. Tid: 6 + 5 timmar.

David väckte oss klockan fem på morgonen och vi fick in varmt vatten och några kakor i tältet. Vi fick bevittna solen som steg upp bakom Mawenzi Peak, det var så vackert och det gjorde ingenting att jag inte fick se den från toppen, det här räckte gott och väl. Vid sex var vi redo att börja gå.

Egentligen kommer jag inte ihåg så himla mycket från det att vi började gå fram tills att vi kom upp till Stella Point. Jag mådde otroligt dåligt på grund av höjdsjuka och för mig känndes det som att vara väldigt, väldigt full. Jag kunde inte fokusera på någonting som till exempel när Ida stod rätt framför mig och pratade till mig och jag varken förstod vad hon sa eller kunde fokusera blicken på henne, jag var yr och skulle ha ramlat betydligt fler gånger än jag faktist gjorde om jag inte haft stavarna. Jag blev som ett barn. Jag har kunnat gå sedan jag var ett år gammal men den dagen känndes det som att jag hade glömt av hur man gör. Det var stunder där Ida fick putta på min rygg för att jag skulle komma igång och börja gå igen och det är jag otroligt tacksam för, utan henne skulle jag aldrig ha klarat det. Min guide tog min ryggsäck för att det skulle bli lättare för mig och han fick till och med sätta mitt hår bakom öronen och dra ner mössan ordentligt. Det var sådana saker som jag inte klarade av göra, jag förstod inte ens. Jag orkade inte. Andningen var också väldigt ansträngd, det var som när man springer så långt och så snabbt att man tillslut bara vill lägga sig ner på marken och kräkas, så känndes det efter att man tagit fem steg. Sedan fick man stanna och ta en mängd stora djupa andetag och sedan gå ytterligare fem steg innan man behövde stanna igen.

När vi sakta men säkert tog oss upp för berget förbannade jag mig själv flera gånger om över att jag borde valt något mindre jobbigt att ha som mitt livs dröm. Ponny ridning eller upptäcka ett riktigt bra botemedel för cancer. Vad som helst som inte innebar att behöva ta sig upp för värdens femte högsta berg. Just då känndes det som en värdelös idé. När det var ungefär 300 meter kvar upp till bergskanten mötte vi en grupp med tyska vandrare. Glada och pigga efter att ha nått toppen. En av dom försökte peppa mig genom att säga att det inte var långt kvar nu. Jag frågade honom om det verkligen var värt det. Det är det, svarade han. När du når upp till kanten kan du se toppen och då kommer du glömma av allt det jobbiga.

Jag bestämde mig för att låtsas tro honom, det känndes inte alls som att det kunde vara värt det men då kunde jag ju alltid gå runt och vara sur på den här människan i resten av mitt liv, låtsas att det på något sätt var hans fel. Men när vi äntligen kom upp för bergskanten och till Stella Point insåg jag att han hade rätt. Här ifrån kunde man se skylten på Uhuru Peak och för första gången den dagen känndes jag mig pigg och full av energi. Nu var det bara 45 minuters promenad kvar, jag behövde bara komma ynka 139 meter högre upp för att kunna stå på toppen av Kilimanjaro.

Den sista biten hade jag kunnat springa men valde att inte göra det för att det skulle varit så typiskt att dö 20 meter från toppen, efter alla ansträngningar. Klockan 11.50 lördagen den 25 oktober 2014 kom jag upp till toppen av Kilimanjaro, Uhuru Peak på 5895 meter. Afrikas högsta, världens femte högsta och världens högsta fristående berg. Jag började gråta av lycka och jag ska säga er att om man är lika uttorkad som ett russin så krävs det ganska mycket för att man ska kunna gråta men jag lyckades ändå. Vi tog mängder av bilder, tog med oss en sten och sand och Ida våga sig till och med på att stå på huvud på toppen.

Och sen då? Vad gör man när man tagit alla dom där bilderna och gråtit lite? Vi var på toppen i 20 minuter och sedan påbörjade vi promenaden ner igen. Det känndes så knäppt på något sätt, här har vi gått och kämpat i fem dagar, förberett oss i flera år och så är vi bara där i ynka 20 minuter. Var det ens värt det då? Ja, det tycker jag. Jag kom ju dit, inte sant? Min stora dröm gick i uppfyllelse.

Om vägen upp var jobbig så var vägen ner värre. Nu hade jag ingenting att se fram emot längre, ingenting att försöka kämpa för. All energi var borta och jag ville bara lägga mig ner på marken och dö, eller i alla fall försvinna en stund. Även om vi skulle till samma läger som vi sovit på natten innan så tog vi inte samma väg ner. Nu skulle vi glida på sand ner till lägret och det lönar sig verkligen om man innan vet hur man åker skidor eftersom man i stort sätt använde samma teknik som när man åker slalom. Men eftersom jag inte åkt så himla mycket skidor i mitt tidigare liv och inte heller var i ett perfekt tillstånd att lära mig det snabbt så fick Ambrose ta mig under armen och dra ner mig för berget.

Väl tillbaka till Barafu Huts fick vi vila en timme innan vi åt lunch och sedan var vi tvungna att börja gå igen. Det är inte bra för kroppen att vistas så länge på så hög höjd så våra guider ville inte att vi skulle sova i samma läger den natten utan gå ner till Millennium Camp, en och en halv timme därifrån (det tog två och en halv för oss). Vanligtvis brukar man gå ner till ett läger som heter Mweka Huts men eftersom det låg tre timmar bort bestämde vi oss för att övernatta i Millennium istället av den enkla anledningen att jag inte skulle orka gå så långt.

Dag 6: Millennium Camp – 3827 m, till Mweka Gate 1633 m.

Avstånd: 12 km. Klimat: Regnskog. Tid: 5 timmar.

Jag hade nog haft tur under hela den här resan, jag hade inte fått ett enda skoskav och nästan inte känt av någon som helst träningsvärk mer än lite stelhet. Allt kom istället på sista dagen. Tänk vad förödande det hade varit om jag fått det dag ett? Den här sista dagen var inte rolig alls, eftersom jag var väldigt sliten från dagen innan. Men att man sakta men säkert börjar kunna andas allt bättre och bättre var en välkommen förändring.

Det som gjorde dagen värt det var att vi fick se massa Colobus apor – svarta apor med stora vita yviga svansar och vitt skägg. De satt högt uppe i träden, hoppade från från grenar till andra grenar och åt mat. Himla kul att få se! Vi kom fram till registreringen vid tre, fick ut våra certifikat som bekräftade att vi faktiskt nått toppen av Kilimanjaro och åkte sedan iväg in till Moshi där vi åt en avslutningslunch på Krisburger och där vi fick träffa gänget för sista gången.

Det känndes konstigt att vara tillbaka på något sätt. Resten av världen hade för en vecka varit glömt och nu var jag helt plötsligt tillbaka i verkligheten. Det känndes också overkligt att jag varit på toppen. Som en dröm eller som att det är något som inte stämmer. Det är tur att Jag har bilder och certifikat som bevis.

Sådär! Det här var min ”korta” sammanfattning av mitt äventyr på Kilimanjaro! Har ni några frågor till exempel om de mytomspunna toaletterna eller vad KPAP egentligen betyder så kommentera gärna.