Idag var första dagen tillbaka på sjukhuset sedan innan Kili och vilken dag det varit! Har haft så mycket att göra med mängder av undersökningar och jag har lärt mig massa nytt. Det kändes faktiskt till och med som att flera i personalen blev glada av att se mig eftersom de trodde att jag, liksom många andra volontärer, stack på grund av det misstänkta Ebola fallet som var. Men icke! Jag skulle ju liksom bara iväg och bestiga världens femte högsta berg, ingen big deal (som flera av dom inte ens trodde på innan jag visade dom bilder från toppen) och nu ska jag verkligen passa på och lära mig mängder av saker inför sista veckan som är kvar på St. Joseph.

Till att börja med så kan jag berätta ett jag fått hänga med den här fina bebben idag. Och nej, jag är inte alls ledsen på just den här bilden, trots att det ser ut så, i själva verket är jag faktiskt ganska glad, bilden är bara resultatet av att vara vaken fyra timmar mitt i natten. Men att få den här bebisen levererad i famnen blev dock lite av en tröst för mig då en av barnmorskorna kom fram med den här tjejen som i början var jätteledsen men som efter lite skumpande och bumpande somnade och spendera de nästkommande två timmarna i min famn medans hennes mamma fick vila ut inne på avdelningen. Det här var faktiskt den längsta bebis kontakt som jag någonsin haft och det var super mysigt.

Anledningen till att den mys stunden blev en väldigt fin tröst var för idag fick jag även se min första döda bebis (och person).. Och egentligen gick det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag har nämligen funderat ganska mycket på det där med hur jag skulle reagera över att se en död människa, en död person, och kanske speciellt när det gäller barn. Och det här låter kanske jättehemskt och okänsligt, men jag trodde det skulle vara värre, jag trodde att jag skulle reagera värre. Jag hade förväntat mig svimnings känslor och tårar som aldrig någonsin skulle sina men så var det inte. Det svider verkligen i hjärtat, absolut, det känns jättehemskt att veta att den här lilla killen aldrig kommer få växa upp eller få chansen att bli sin egna personlighet och det känns jättehemskt att veta att det finns en kvinna som är lika gammal som jag och som precis har förlorat sitt första barn. Men i det här fallet så fanns det ingenting som man kunde göra åt det. Ibland händer sånt här. Tyvärr.

Innan jag åkte sa mamma det ”du Jossan, du vet väl att du kommer behöva se massa hemska saker i Afrika?”. Tja, det var ju inte direkt något som jag tänkt på innan hon påpekat det, det var inte något som jag tidigare hade velat tänka på. Men efter det så började jag fundera allt mer på det, för att jag var tvungen. Så att jag skulle kunna vara lite beredd på det. Jag hade förväntat mig att jag skulle få se massa hemska saker här nere och det har varit över förväntan, jag trodde på något sätt att det skulle vara värre. Istället så har jag träffat läkare och annan vårdpersonal som gör så gott det kan med de resurserna de har, en förändrad syn på vården som människor inte längre föraktar utan visar stor respekt för och mängder av andra volontärer som precis som jag försöker hjälpa till så gott de bara kan.

Men samtidigt så är jag väldigt glad över att jag fick lov att få umgås med den här lilla tjejen en stund. Jag tror att det kanske var precis vad jag behövde. För trots att det aldrig är roligt att höra när små barn skriker så betyder det något bra, det vore så mycket värre om de inte gjorde det. Och förhoppningsvis så kommer hon få växa upp och få möjligheten att få göra precis vad hon vill med sitt liv..