Om man tittar på en karta eller jordglob så är det inte alltid man inser hur stort Afrika verkligen är! Faktum är ju att flera ”stora” länder som USA, Kina, Indien och hela östra Europa skulle få plats i kontinenten.

HUVUDSTAD: Dodoma, men Dar es Salaam är den största staden i landet där även de flesta myndigheter har sitt säte.

BEFOLKNING: Ca 38 000 000 invånare.

SPRÅK: Officiella språk är swahili och engelska.

VALUTA: Tanzaniansk shilling, TZS.

HÖGSTA BERG: Kilimanjaro, Uhuru Peak, 5895 m.ö.h.

STÖRSTA SJÖ: Victoriasjön (del av den).

MEDEL LIVSLÄNGD: Kvinnor 49 år och män 47 år (enligt WHO 2005).

DJURLIV: De kändaste och största nationalparkerna i Tanzania är Serengeti och Ngongoro. Det finns över 320 olika däggdjur och över 1000 olika fågelarter.

RELIGION: 40% muslimer, 40% kristna och 20% inhemska religioner.

BRA FRASER ATT KUNNA PÅ SWAHILI: Hakuna Matata = inga bekymmer. Simba = lejon. Salama = hej. Asante (sana) = tack (så mycket). Mambo? = läget?

Eftersom jag planerat den här resan så länge nu så känns Tanzania rätt självklart på något sätt. Nästan som att det alltid varit ”meningen” att jag ska åka dit, vad skulle jag annars göra med mitt liv? För mig är Tanzania det där typiska afrikanska landet som verkligen kan erbjuda allt från den där safari-drömmen man hade som barn till Kilimanjaro drömmen man fick som vuxen. Jag föreställer mig ett land fullt av färger – från den vita snön på toppen av Kili till den röda jorden ute på savannen. Jag föreställer mig ett land fullt av kulinariska upplevelser och jag föreställer mig ett samhälle som är mer ”vi” istället för ”vi och dom”.

Kanske har jag helt fel gällande allt det här. Jag vet inte – jag har aldrig ens varit i närheten av Tanzania eller ens ett annat afrikanskt land förut.. Kanske är det helt annorlunda jämfört med hur jag själv föreställer mig det. Men min magkänsla säger något annat – min magkänsla säger att jag redan är förälskad i ett land som jag aldrig varit i tidigare. Min magkänsla säger att Tanzania är ett fantastiskt land och att det alltid kommer finnas en speciell plats i hjärtat för det (hur mesigt det än låter) och inte bara för den otroliga resan jag gav mig ut på utan även för dom gråa, ensamma och jobbiga stunderna i skolan där det bara var tanken på det här äventyret som kunde hjälpa mig genom dom. Att en dröm och ett mål som detta skulle kunna inbringa en sådan kämpaglöd och målmedvetenhet hos mig trodde jag aldrig. Jag hade allvarligt talat ingen aning om att jag hade det i mig. Kanske är jag mer lik Morfar än jag trodde eller kanske är det något jag lyckats skapa själv..

För mig är landet Tanzania inte bara ett land i östra Afrika som jag råkar ha ett volontärprojekt i. Jag planerade hela min resa utefter landet. Hade inte Volontärresor haft vård som inriktning i Moshi så hade jag nog sannerligen valt att vara på ett barnhem eller i en skola i samma land istället. Det var landet jag blev kär i först, sedan projektet..

Just nu känner jag mig väldigt lättad! Var nämligen hos kirurgen på Kungälvs sjukhus idag. Förra veckan fick jag tillbaka min cysta som fram tills dess varit borta i över ett år och helt plötsligt vaknar jag en dag upp med den igen. Trodde först att jag inbillade mig, att jag inte alls fått tillbaka den men det hade jag. Gick till vårdcentralen där läkaren inte riktigt visste vad vi skulle göra – operera bort den eller ha kvar den? Vilket kommer göra det lättast för mig? Å ena sidan är det inte optimalt att åka ner till Tanzania med ett öppet sår som förra gången jag opererade bort cystan tog åtta veckor på sig att läka. Å andra sidan så skulle jag inte få ut en bråkdel så mycket av min volontärresa eller kunna hjälpa till så mycket som jag önskat och ville då jag hade så ont… Läkaren skickade en akut remiss till kirurgen på Kungälvs sjukhus och förhoppningsvis så skulle jag få en tid innan jag åkte.

Hela förra veckan hade jag så ont! Och mamma sade åt mig att börja överväga att antingen flytta fram resan några veckor eller fram till våren. Det var ju ingen idé att åka dit ner om jag ändå inte skulle kunna bestiga Kilimanjaro eller ens kunna böja mig ner och plocka upp något från marken. Ringde på torsdagen till kirurgmottagningen och på sjuksköterskan som jag pratade med lät det inte som att jag skulle få en tid alls och verkligen inte inom två veckor och att jag då inte skulle kunna åka till Afrika. Nästan hela torsdagen låg jag hemma och grät – jag skulle verkligen inte kunna åka på grund av den här dumma cystan.

Senare under dagen var jag tvungen att rycka upp mig, jag hade lovat Patrik att vi skulle gå ut och äta, trots att jag egentligen ville ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv. Mitt under middagen ringer en sjuksköterska från Kungälvs sjukhus och berättar att en läkare hade en ledig tid på tisdagen och att hon tänkt på mig. Redan då var det som att en sten föll från mitt bröst – vilken lättnad! Jag skulle hinna få den bedömd innan jag åkte!

På fredagen råkade jag av misstag spräcka cystan. Det var inte trevligt för fem öre och det var blod och var överallt men efter det blev den avsevärt mindre – från att ha varit lika stor som en femkrona och cirka tre-fyra centimeter tjock så blev den stor som en tumnagel och högst en centimeter tjock istället. Och det bästa av allt – den slutade nästan helt att göra ont!

Idag berättade läkaren att jag absolut skulle få åka till Afrika, att det inte skulle vara några som helst problem. Det var nämligen bra att den spräcktes och om den kommer tillbaka så ska jag bara ”sticka hål på den igen”. Och nu sitter jag här, lättad och glad, och kan äntligen påbörja sista spurten innan jag åker. Även efter att jag spräckt cystan så vågade jag inte riktigt hoppas och fortsätta som vanligt med rädsla för vad läkaren skulle säga. Nu känns det fantastiskt. Idag är det 12 dagar kvar, 11 om man räknar att denna dagen redan gått, och som jag längtar!