Den senaste veckan har de olika sista gångerna avlöst varandra i tur och ordning för min del. Sista gången jag kör bil, sista gången jag spelar tv-spel med min lillebror, sista gången jag träffar farmor och farfar och mormor och morfar och sista gången jag äter middag med familjen är bara några praktfulla exempel. Visserligen så är det mesta egentligen bara bagateller och självklart är jag ju medveten om att det bara är sista gången för ett tag, en sisådär tio veckor eller något sånt. Men varje gång jag gjort något så har tanken ploppat upp i huvudet på mig ändå vare sig jag ville det eller inte.
Men att tanken kommer tror jag ändå kan vara något bra. Det får mig säkert att uppskatta sakerna lite extra än om jag hade vetat att jag skulle kunna göra om dom imorgon eller när jag har lust till det. Jag tror också att det får mig att bearbeta alla känslorna lite för just nu befinner jag mig i det stadiet där man måste nypa sig i armen för att inse att man faktiskt är vaken. Att det faktiskt är på riktigt. Att jag faktiskt åker om mindre än 20 timmar..
Ett annat exempel där tanken på en sista sista gång hjälpt mig hände faktiskt tidigare idag. Och det var sista gången jag skulle träffa Patrik. Det var ju en sådan stund som jag gått och oroat mig för ett bra tag nu – tänk om vi inte har något att säga till varandra eller tänk om jag kommer vara uppe i varv och helt hyper och sabba hela stunden? Faktum är att det var jättemysigt att träffa Patrik – dels för att han har en otrolig förmåga att lugna ner mig när jag blir stressad och dels för att vi båda visste att detta vara sista gången.. Man var mer beredd då. Det kom inga krokodiltårar från någon av oss och allt kändes faktiskt bra. Som att jag kan åka ner till Afrika med gott samvete nu. Och imorgon när min fina familj släpper av mig på flygplatsen så vet jag att jag kommer känna samma sak som idag. Jag kommer känna mig beredd men utan alla de jobbiga känslorna. Det är ju trots allt bara sista gången för ett tag.
