Som jag nämnde i det tidigare inlägget så tyckte grannbarnen väldigt mycket om att ta kort med min telefon. Resultatet blev kanske inte någon vidare eftersom de mest lekte med zoomen på kameran men jag tror inte att de brydde sig så värst mycket. Det är alltid de här barnen som kommer springandes till oss när vi går till jobbet på morgonen och ropar alltid ”hi” och vinkar.

Något som jag sakta men säkert håller på och blir galen på här nere är grannens tupp! Den galer i tid och otid, dygnet runt och jagar på så sätt upp alla de andra tupparna i området som måste svara varje gång. Och nu har jag liksom kommit till den punkten där jag känner för att döda kyckling jäveln.

För en liten stund gick jag in till grannen för att försöka få en bild på tuppen att ha med i det här inlägget och då möts jag av (förutom massa gulliga barn som blir helgalna över min mobil och som nästan slåss om att få ta en bild) en hel jäkla hönsgård med minst 5 stora tuppar som jag misstänker alla är skyldiga till det ljudterror som vi upplever här. Nu är bara frågan vad man kan göra åt det – vänja sig eller förklara för tupparna att de bara får gala fem minuter på morgonen och fem minuter på kvällen.. Ja, det hade varit bra det.