Härligt med helg! Idag passade vi på att se vad restaurang och utelivet i Moshi hade att erbjuda. Vi åt middag på en indisk/italiensk restaurang, tog en Kilimanjaro öl och njöt av utsikten av toppen på Kilimanjaro. Sedan tog vi vidare till en klubb/pub som hette Matumbaz och tog var sin rom och cola. Himla trevligt!

Har ju typ längtat hela veckan på den här dagen så att jag skulle få äta pasta (pasta äter vi mest hemma och ris max en gång i veckan så jag har nästan redan börjat tröttna på riset tyvärr, trots att det är väldigt gott) men vi fick pasta och en sorts grönsaksås med ärtor och morötter till lunch så jag passade på att ta en pizza istället. Vilket var jättegott det med!

Och idag var faktiskt bara andra gången som jag fick se toppen av Kili (om man inte räknar med i flygplanet från Nairobi) för oftast är hela berget täckt av moln och det är lätt att man glömmer av att det finns där. Men när det väl kommer fram – jäklar vilken motivation! Den 21 oktober påbörjar jag min vandring upp till Uhuru Peak och jag ska ta mig tusan komma upp till toppen eller dö på vägen!

Idag fick jag vara med på min första förlossning! Det var otroligt fräckt att få se och resultatet blev en liten flicka på 3200 gram! Till er som undrar så kan jag berätta att jag inte alls kände mig svimfärdig då, inte ens när moderkakan kom ut (jag kan ju ha kollat mer på bebisen vid det tillfället men ändå) – däremot så hade jag varit väldigt nära på att göra det tidigare under dagen då jag skulle få lära mig hur man känner hur öppen en kvinna är. Inget fel i det, det var ju inte något äckligt eller så men ja då var det nära.. Vi slog ju vad om vilken dag jag skulle svimma på hemma innan jag åkte och jag har för mig att det var pappa som satsade på den tredje dagen så även om jag tekniskt sätt inte svimmade så tror jag att han får ta hem priset. 😉

En annan sak som jag har observerat när det ģäller barnafödandet här nere bortsett från att männen aldrig är med är att kvinnorna ofta inte vill ha sina barn på bröstet direkt efter födseln. Istället så torkas barnen av och läggs i kuvöser där de får ligga i några timmar tills mamman hunnit vila en stund. Även om det är bra när barn skriker så svider det i hjärtat varje gång de ligger i kuvöserna och gråter helt ensamma. Och det känns fel av mig att plocka upp dom också eftersom ingen annan i personalen gör det, det är ju så det är här nere.

Så här ser det ut i volontärhuset som jag bor i. Nu är vi 3 volontärer som bor här + Nikobwe som också bor och tar hand om oss men allt som allt finns det 12 sängplatser i huset och ytterligare några platser i ett hus på andra sidan gården och som så jag förstått det så är det huset främst för killar.

Toaletten är av typisk tanzaniansk standard och jag kan inte säga att jag tycker om den – men vad ska jag göra? Lika bra att vänja sig eftersom jag ska vara här ett tag. Lika så med duscharna där det bara går att få ut iskallt vatten ur kranen.

Eh… Ja. Det är så här min arm ser ut just nu. Fick typ 30 myggbett på ENA armen efter första natten och som alltid svullnar de upp och blir skitstora, måste bara passa mig nu när jag råkat klia hål på flera av dom.. Sedan skrämmer ju mina kära rumskamrater upp mig med historier om malaria trots användning av malaria profylax och myggnät – nojig? Ja!

Idag var första dagen på jobbet och det var inte alls så bra som jag trodde det skulle vara. Jag hade ju ett önskemål om att få hamna inom mödravården och det fick jag men när jag kom till sjukhuset så blev jag genast inskjutsad i förlossningsrummet där det låg tre kvinnor. Två av kvinnorna var i full färd med att krysta och den tredje hade spruckit hela vägen och de föste upp allt blodet som hon hade förlorat i en plasthink.

Ingen presenterade sig eller gav mig någon introduktion. Jag visste inte vad jag skulle göra, vart jag skulle gå eller någonting. Detta trots att jag ändå fått en handdledare som skulle ta hand om mig. Det kändes bara som att jag var ivägen och att de inte ville ha mig där. Jag hoppas verkligen att det blir bättre imorgon för det här är inte kul.

Jag gick hem till lunchen och valde sedan att inte gå tillbaka till sjukhuset efteråt. Egentligen behöver vi bara vara där på förmiddagen och eftermiddagen är frivillig och det var jag ju inte jättesugen på.

Den ena av oss 3 tjejer som bor i huset gick tillbaka till jobbet och vi andra två åkte in till Moshi med dala-dala som är en sorts minibuss. Det var tur att vi hade Geoffrey, en av killarna som bor i huset brevid som följde med oss för det var verkligen en speciell upplevelse. En dala-dala har tekniskt sett 9 sittplatser men i bussen var vi upp emot 20 personer så vi satt ju i stort sätt i varandras knän. Jag tyckte det var ganska kul att åka dala-dala, samtidigt som det var skitläskigt. Det var roligt att ha prövat på det men vägsäkerheten är ju väldigt annorlunda från hemma. Jag frågade en av de som jobbar för SWIWSCO som ansvarar för oss här hur många det är som dör i trafiken i Tanzania men hon sa att det inte var så många. Nu vet jag inte hur mycket hon ansågs vara lite men jag tror det är lååångt ifrån Sveriges nollvision för det här är galet.

Att åka dala-dala kostade 400 TNZ, oavsett hur långt man åker. Jag räknar 1000 TNZ som 5 svenska kronor vilket gör att resan med dala-dalan kostade ca 2 kronor. Försök slå det västtrafik!

Sitter på flygplatsen nu och ska snart kliva på planet som kommer ta mig till Amsterdam! Väl där kommer jag behöva vänta några timmar innan nästa plan till Nairobi avgår.

Just nu känner jag mig konstigt nog ganska lugn. Det kan man ju inte säga att jag var för några timmar sedan. Men det är fortfarande svårt att jag åker nu, det är svårt att ta in, det känns overkligt.

Den senaste veckan har de olika sista gångerna avlöst varandra i tur och ordning för min del. Sista gången jag kör bil, sista gången jag spelar tv-spel med min lillebror, sista gången jag träffar farmor och farfar och mormor och morfar och sista gången jag äter middag med familjen är bara några praktfulla exempel. Visserligen så är det mesta egentligen bara bagateller och självklart är jag ju medveten om att det bara är sista gången för ett tag, en sisådär tio veckor eller något sånt. Men varje gång jag gjort något så har tanken ploppat upp i huvudet på mig ändå vare sig jag ville det eller inte.

Men att tanken kommer tror jag ändå kan vara något bra. Det får mig säkert att uppskatta sakerna lite extra än om jag hade vetat att jag skulle kunna göra om dom imorgon eller när jag har lust till det.  Jag tror också att det får mig att bearbeta alla känslorna lite för just nu befinner jag mig i det stadiet där man måste nypa sig i armen för att inse att man faktiskt är vaken. Att det faktiskt är på riktigt. Att jag faktiskt åker om mindre än 20 timmar..

Ett annat exempel där tanken på en sista sista gång hjälpt mig hände faktiskt tidigare idag. Och det var sista gången jag skulle träffa Patrik. Det var ju en sådan stund som jag gått och oroat mig för ett bra tag nu – tänk om vi inte har något att säga till varandra eller tänk om jag kommer vara uppe i varv och helt hyper och sabba hela stunden? Faktum är att det var jättemysigt att träffa Patrik – dels för att han har en otrolig förmåga att lugna ner mig när jag blir stressad och dels för att vi båda visste att detta vara sista gången.. Man var mer beredd då. Det kom inga krokodiltårar från någon av oss och allt kändes faktiskt bra. Som att jag kan åka ner till Afrika med gott samvete nu. Och imorgon när min fina familj släpper av mig på flygplatsen så vet jag att jag kommer känna samma sak som idag. Jag kommer känna mig beredd men utan alla de jobbiga känslorna. Det är ju trots allt bara sista gången för ett tag.

Den här berlocken fick jag idag av mamma och pappa. Visst är den fin? Jordgloben symboliserar min resa och är en av de berlockerna jag hittills lyckats samla på mig i mitt 19 åriga liv. Men trots att jag inte ens åkt ännu så är det nog min favorit.