Idag var sista dagen på St. Joseph och det gör ont i hjärtat. Jag kommer sakna det här stället, verkligen. Det känns jättekonstigt att det redan är över, tiden har gått så ruskigt fort och jag känner mig egentligen inte alls redo att åka hem.

Även om sista dagen inte innehöll några förlossningar så har den inte varit händelselös. Det var en kvinna som svimmade inne på avdelningen på grund av att hennes livmoder inte dragit ihop sig efter förlossningen och hon förlorade väldigt mycket blod och höll på att få en chock. Så medans läkaren och barnmorskan tryckte i henne läkemedel och försökte få ut så mycket koagulerat blod som möjligt fick jag springa iväg till apoteket på sjukhuset och hämta Ringer, och eftersom jag är mzungo så fick jag hjälp snabbare än de andra i kön. Kvinnan började tillslut må bättre men trots att det inte var någon rolig händelse så var det otroligt spännande att få vara med om.

Igår fick jag dessutom assistera under en förlossning och resultatet blev den här tjejen på 3240 gram! Så himla fin!

Gissa om jag kommer sakna att få umgås med sådana här varelser hela dagarna! Men om typ sju år så kommer jag kunna förlösa och jobba med dom på riktigt, så avskräckt har jag inte blivit än, i alla fall inte när det gäller att bli barnmorska. Vad gäller att få egna barn så har det varierat kraftigt från dag till dag, beroende på hur den senaste förlossningen jag var med på var.

Nu ska jag fortsätta packa inför Zanzibar. Jag åker ju imorgon! En veckas sol och bad – vem av er hemma i kalla, regniga och mörka Sverige skulle egentligen tacka nej till det? 😉

Efter att ha bestigit Kilimanjaro och efter ha haft ett konstant lager smuts på hälarna i två månader som inte gått bort hur mycket jag än skrubbat dom så tyckte jag att fötterna förtjänade att bli riktigt fina inför Zanzibar på fredag. Därför besökte jag i eftermiddags Lala Salama Spa för att få en välbehövlig pedikyr och nu sitter jag här hemma med rosa tår och fötter som är en skostorlek mindre. Härligt!

Igår fick jag med mig de här fina tygerna hem! Men det är synd att bilden inte gör färgerna rättvisa. I verkligheten är de mycket mer rosa och de guldiga och silvriga detaljerna lyser verkligen i ljuset. Att välja det här tyget framkallade verkligen en mindre beslutsångest attack eftersom det fanns det här och ungefär 500 andra tyger att välja emellan. Men jag är jättenöjd!

Överallt i hela Moshi och även här i lilla Soweto finns det mängder med tygaffärer, det är liksom dit folk går om de behöver nya kläder, ”riktiga” klädaffärer är ovanligt att se. Där köper de antingen tyget och syr det själva eller så betalar man för att en skräddare ska göra det, oftast brukar de sitta utanför affärerna i långa rader. Den där bilden man har av att afrikanska kvinnor går runt i vackra, mönstrade tyger stämmer verkligen, och de är jättevackra i det.

Vad ska jag använda det här tyget till då? Tja, en vacker dag flyttar jag kanske hemifrån och känner för att inreda med Afrika inspirerade soffkuddar eller så väljer jag linda in mina framtida barn i tyg istället för kläder, jättesmart, det är ju mycket lättare än att behöva böka med armar och sånt. Möjligheterna är oändliga men oavsett vad jag gör med det så är det kul att ha detta som ett fint minne, det är detaljer som att det fanns tygaffärer överallt och att kvinnorna verkligen bar det som man efter ett tag annars kommer glömma bort.

Ännu en bra dag på sjukhuset och jösses vad jag blir glad av att se alla barnen, det är en riktig energi boost om något. Jag får se sådana här gulliga varelser hela dagarna och det det är ren lycka.

Det är också himla skönt nu när vi är färre volontärer på avdelningen. Då får man chansen att göra mer och lär sig så otroligt mycket mer då läkaren kan prata direkt till en eller kunna visa och gå igenom saker på ett annat sätt. Just nu är vi två volontärer på avdelningen, jag och en annan undersköterska från Danmark, och det är alldeles lagom för nu får vi göra ganska mycket saker. Tidigare har vi varit upp emot sju volontärer där samtidigt och det är verkligen för många eftersom man i stort sätt har behövt slåss för att få göra något.

Ikväll ska vi ut och äta och efter det ska vi till Glaciers, en väldigt bra nattklubb. Det är ju min sista helg i Moshi och Rebecka tycker vi ska gå all in hela helgen. Jag röstar för att vi bestämmer det imorgon eftersom jag i stort sätt var ur form i fyra dagar förra gången vi var där. Men det kommer bli jättetrevligt oavsett.

… Jag vill ändå slå ett slag för min nya kjol! Visst är den fin? Beställde den hos en skräddare inne i stan i onsdags och kunde hämta ut den redan igår. Jag fick välja tyg och design helt själv och den blev precis så som jag ville ha den, trots lite kommunikations svårigheter. Priset för allt det här blev 34 000 shilling vilket väldigt grovt uppskattat blir lite mindre än 150 spänn. Värt!

Idag var första dagen tillbaka på sjukhuset sedan innan Kili och vilken dag det varit! Har haft så mycket att göra med mängder av undersökningar och jag har lärt mig massa nytt. Det kändes faktiskt till och med som att flera i personalen blev glada av att se mig eftersom de trodde att jag, liksom många andra volontärer, stack på grund av det misstänkta Ebola fallet som var. Men icke! Jag skulle ju liksom bara iväg och bestiga världens femte högsta berg, ingen big deal (som flera av dom inte ens trodde på innan jag visade dom bilder från toppen) och nu ska jag verkligen passa på och lära mig mängder av saker inför sista veckan som är kvar på St. Joseph.

Till att börja med så kan jag berätta ett jag fått hänga med den här fina bebben idag. Och nej, jag är inte alls ledsen på just den här bilden, trots att det ser ut så, i själva verket är jag faktiskt ganska glad, bilden är bara resultatet av att vara vaken fyra timmar mitt i natten. Men att få den här bebisen levererad i famnen blev dock lite av en tröst för mig då en av barnmorskorna kom fram med den här tjejen som i början var jätteledsen men som efter lite skumpande och bumpande somnade och spendera de nästkommande två timmarna i min famn medans hennes mamma fick vila ut inne på avdelningen. Det här var faktiskt den längsta bebis kontakt som jag någonsin haft och det var super mysigt.

Anledningen till att den mys stunden blev en väldigt fin tröst var för idag fick jag även se min första döda bebis (och person).. Och egentligen gick det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag har nämligen funderat ganska mycket på det där med hur jag skulle reagera över att se en död människa, en död person, och kanske speciellt när det gäller barn. Och det här låter kanske jättehemskt och okänsligt, men jag trodde det skulle vara värre, jag trodde att jag skulle reagera värre. Jag hade förväntat mig svimnings känslor och tårar som aldrig någonsin skulle sina men så var det inte. Det svider verkligen i hjärtat, absolut, det känns jättehemskt att veta att den här lilla killen aldrig kommer få växa upp eller få chansen att bli sin egna personlighet och det känns jättehemskt att veta att det finns en kvinna som är lika gammal som jag och som precis har förlorat sitt första barn. Men i det här fallet så fanns det ingenting som man kunde göra åt det. Ibland händer sånt här. Tyvärr.

Innan jag åkte sa mamma det ”du Jossan, du vet väl att du kommer behöva se massa hemska saker i Afrika?”. Tja, det var ju inte direkt något som jag tänkt på innan hon påpekat det, det var inte något som jag tidigare hade velat tänka på. Men efter det så började jag fundera allt mer på det, för att jag var tvungen. Så att jag skulle kunna vara lite beredd på det. Jag hade förväntat mig att jag skulle få se massa hemska saker här nere och det har varit över förväntan, jag trodde på något sätt att det skulle vara värre. Istället så har jag träffat läkare och annan vårdpersonal som gör så gott det kan med de resurserna de har, en förändrad syn på vården som människor inte längre föraktar utan visar stor respekt för och mängder av andra volontärer som precis som jag försöker hjälpa till så gott de bara kan.

Men samtidigt så är jag väldigt glad över att jag fick lov att få umgås med den här lilla tjejen en stund. Jag tror att det kanske var precis vad jag behövde. För trots att det aldrig är roligt att höra när små barn skriker så betyder det något bra, det vore så mycket värre om de inte gjorde det. Och förhoppningsvis så kommer hon få växa upp och få möjligheten att få göra precis vad hon vill med sitt liv..

Både idag och igår har jag spenderat dagen på en av skolorna här i Moshi – Valley View Primary & Secondary School. Jag följde med Charlotte och fick vara med barnen som gick i tredje klass. På dagens schema stod det matte, engelska, geografi, naturvetenskap och swahili.

Skolorna här skiljer sig väldigt mycket från Sverige. De är super duktiga och har en otrolig disciplin, inga barn springer runt leker mer än på rasterna och inga elever sitter pratar med varandra mer än när de hjälper varandra med uppgifter. Men resurserna är få och de barn som egentligen skulle behöva extra hjälp har inte möjlighet att få den, barnen sitter i träbänkar, har skoluniformer och använder griffeltavla. Aga är också något som ofta förekommer – speciellt om barnen svarar fel på frågor eller på andra sätt varit olydiga och jag får ont i magen bara av tanken av att det är så för att det är så långt ifrån vad jag tror på, för mig är det ju så himla fel.

Igår kom jag tillbaka efter fyra dagars safari och herregud vad fräckt det var! Att få åka runt och få se alla djuren så nära och i den miljön där de faktiskt hör hemma var helt otroligt. Och för er som undrar – ja, jag fick se The Big Five. Och ungefär 200 000 andra djur men visst känns det lite coolt att kunna säga att man sett dom stora fem, trots att jag egentligen hade varit nöjd med att bara få se lejon, elefanter, zebror och giraffer.

Självklart tog jag tusentals bilder men de här två bilderna var det enda jag kom ihåg att ta med mobilen, alla andra var med systemkameran vilket på ett sätt är jättebra men då får ni tyvärr också ta och nöja er med dom här två. Men om ni är nyfikna på att se fler så får ni väl komma hem och hälsa på i december, jag kan bjuda på fika. På den bilden till höger är det flera tusentals gnuer, under den här tiden på året brukar gnuerna vandra från Tanzania upp till Kenya och Masai Mara och jag fick möjlighet att se enorma horder av det som sakta men säkert tar sig norrut. Det var ganska fräckt, det är ju sånt man bara brukar se i dokumentärer på Animal Planet annars.