Jag klarade det! Jag klarade det faktiskt. Så det så. Här har ni alla ni som tvivlat på mig när jag berättat för er att min största dröm var att nå toppen av Kilimanjaro, för alla de gånger ni sagt, och tänkt, att jag aldrig kommer klara av det. Och här är en stor käftsmäll till mig själv också för alla de gånger jag tvivlat på mig själv. Tvivla aldrig på dig själv igen, aldrig någonsin, för det kan faktiskt hända att du klarar det..

Jag är väldigt trött och uttorkad just nu, men jag lever. Och det är jag otroligt tacksam för eftersom antalet gånger jag ville lägga mig ner på marken och dö uppe på berget kom upp i ett skrämmande stort antal. Men tanken på att jag faktiskt varit på toppen väger upp allt det jobbiga och jag är säker på att det snart kommer vara glömt. Men att jag varit på toppen känns fortfarande overkligt eller som att jag bara drömt det. Men så är det kanske alltid? Det kanske går upp för mig snart?

Jag ska försöka att berätta allt jag kan om mitt äventyr för er men inte idag. Förhoppningsvis inom de närmaste dagarna, men jag lovar inget. Just nu måste jag bara ladda batterierna, både bokstavligt och bildligt talat, inför torsdag då nästa äventyr börjar – fyra dagars safari. Jag vill ge den här resan en rättvis bild och då får det ta den tid det tar. Men en sak är säker, det här är det bästa jag varit med om!

… Innan Kilimanjaro! Nu blir det nog inga fler inlägg förrän på måndag kväll eller så. Jag känner att det inte är någon idé att skriva något imorgon bitti, det känns bara som ett stressmoment att göra det samtidigt som jag kommer ha tusen andra saker att tänka på då. Speciellt eftersom jag ändå inte kommer ha något mer att tillägga mer än att jag antagligen är ännu mer nervös då än vad jag är nu. Sedan så bör det på de flesta ställen finnas mottagning på berget (som till exempel på toppen, fatta vad coolt att kunna ringa hem när man står på Afrikas högsta punkt?) men hur det är med internet vet jag inte så jag vågar inte lova att jag kommer uppdatera något. Så anta att jag inte kommer göra det.

Nu sitter jag här i soffan och har precis njutit av min sista dusch. Det kommer jag inte få möjlighet till att göra igen förrän nästa vecka så det var jätteskönt, trots att vattnet var kallt. Nästan allt är packat med och allt känns så surrealistiskt. Idag fick jag också träffa Ida och min guide Gaston, personerna som jag ska få dela det här äventyret med (sedan så kommer det även vara med en kock och porters med men de här personerna är de jg kommer umgås mest med). De var jättetrevliga båda två och det känns som att vi alla var på samma sida med vad vi ville få ut av den här trekken. Så det känns jättebra.

Just nu har jag så mycket blandade känslor. Jag är nervös men samtidigt lugn, trött men samtidigt jättepigg och är taggad samtidigt som jag undrar vad tusan det är jag egentligen gett mig in på. Men det ska bli jättekul och jag är så glad över att jag vågar mig på det här, oavsett om jag når toppen eller inte. Men ni kan väl tänka på mig? Och skicka all styrka och energi ni bara kan? Det hade känts skönt om ni gjorde det…

Och så var dagen här då Ebola kom till Tanzania. Fick höra av några finska volontärer på idag att det finns två bekräftade fall av Ebola i landet, och att de diskuterat det på morgonmötet på sjukhuset idag men att det var på swahili så ingen förstod ju vad som sades. Och jag vet inte vart någonstans i landet de här två fallen i så fall skulle påträffats heller. Inte heller om det är från det pågående utbrottet i Västafrika eller om det är från det i Kongo. När jag googlat på det så har det inte kommit upp några träffar och det står heller inget om på det på WHO’s hemsida så jag vet helt enkelt inte om det är ett rykte eller sant. Det känns ju som att WHO borde skriva det i så fall.

Tur att jag ska iväg och isoleras på ett berg i en vecka då! Haha nej, men jag är inte överdrivet orolig. Visserligen så finns ju verkligen inte resurserna för att hantera en epidemi här nere eller i alla fall inte på ett sätt som i Sverige skulle vara en självklarhet men myndigheterna här nere har jobbar hårt för att Ebola inte ska komma in i landet. Som när jag kom hit för en och en halv månad sedan. Då var man tvungen att fylla i ett så kallat Ebola Prevention Form med en mängd olika frågor som tex om man besökt speciella länder (Sierra Leone, Guinea, Nigeria etc) och så var man tvungen att ställa sig framför en värmekänslig kamera för att se om man har feber eller så. Det finns inget att oroa sig för!

… Finns bland annat det här! Jag har ungefär två hundra andra grejer som också ska med som till exempel vandringsstavar, ytterligare ett par skor, solkräm, en camelbag och massa massa socker, men detta är väl nästan allt i klädväg. På bilden ser ni mina vandringsskor (relativt ingågna), dun jacka, regnjacka, en fleece tröja (ska ha med mig en till), två underställ, mössa och pannband, vantar, halsduk (från barnavdelningen men det är ju dumt att det inte finns sådana halsdukar som man drar över huvudet för vuxna också, det är ju en jättesmart idé), solglasögon, pannlampa, trekkingbyxor, Diamox, första hjälpen, min älskade guidebok, T-shirt och linne, sport BH, trekking handduk och tjockstrumpor. Jag har fått rekommendationen att inför Summit Night ha fyra lager på benen och sex lager på överkroppen – det låter väl som en jättebra idé förutsatt att man fortfarande kan röra på sig.

Rebecka påpekade precis att över hälften av grejerna är rosa men det gör väl inget? Rosa är ju en fin färg. Men jag kommer kanske inte riktigt se ut som den tomboy som jag kände mig som när jag hade på mig kängorna in till stan idag. Men jag kommer ju definitivt att synas på berget.

Imorgon så ska jag få träffa min guide och Ida, den andra tjejen som ska bestiga Kili med mig. Såååå spännande!

Nu är det bara tre (eller typ två för jag har suttit med det här inlägget i ungefär fyra timmar nu) dagar kvar tills jag påbörjar min vandring upp till Uhuru Peak och jag är så otroligt nervös, men på ett bra sätt. Pirrig liksom. Uhuru Peak (Uhuru betyder frihet på swahili) är ju den högsta punkten på Kilimanjaro och Kilimanjaro är ju Afrikas högsta berg, världens femte högsta och världens högsta fristående berg, låter inte det helt sjukt egentligen? 5895 meter över havet! Och jag ska dit, inte för att skryta eller så.

Kilimanjaro är också den högsta punkten i världen som inte kräver tidigare klättringskunskaper, man kan helt enkelt bara ta och promenera (eller ja, ”promenera”) upp för det. För ungefär tre veckor sedan slog en tjej från Storbritannien det nya världsrekordet för kvinnor att ta sig upp till toppen på snabbast tid: 11 timmar och 43 minuter. För männen är det fortfarande fransmannen Gérard Bavato som sedan 2007 håller rekordet på 5 timmar och 26 minuter. För oss vanliga dödliga människor tar det bara en sisådär 5 dagar att nå toppen. Den yngsta personen var 7 år gammal när han nådde toppen, och den äldsta 87.

Kort sagt så är Kilimanjaro ett berg som nästan vem som helst med en normalfysik borde klara av, vilket cirka 40 000 människor varje år prövar på. Men den vanligaste orsaken till att folk inte lyckas ta sig upp till toppen är nästan alltid höjdsjuka. Och det finns egentligen ingenting som man kan göra åt det mer än att försöka förebygga det så gott det går med Diamox (ett läkemedel som i Sverige används som behandling för glaukom men som man också kan använda som behandling för eller i förebyggande syfte mot höjdsjuka. Problemet här är att om man får höjdsjuka ändå så finns det ingen behandling för det då tabletterna uppenbarligen inte längre fungerar) och att gå pole-pole (långsamt) som guiderna säger på berget. Höjdsjuka har med ens gener att göra (så ni kan ju gissa på vilka jag kommer skylla på om jag nu inte skulle nå toppen) och inte fysik, antigen så får man det eller inte.

Jag har valt att gå Machame Route, det är den populäraste vägen upp (cirka 15 000 människor går varje år detta rutt så nu är den till och med lite fööör populär att KINAPA funderar på att sätta en gräns över hur många personer som ska få vara på berget samtidigt) men det finns fem andra vägar också – Rongai, Marangu (den näst vanliga med nästan lika många besökare som Machame) Lemosho, Umbwe och Mweka Route. Machame Route brukar också i vissa sammanhang kallas för Whiskey Route helt enkelt för att det är en av de jobbigaste vägarna upp. Om man till exempel jämför med Marangu Route som brukar kallas för Coca-Cola Trail eftersom coca-cola helt enkelt inte är lika starkt som whiskey. Och nu undrar ni ju självklart varför tusan jag väljer den jobbigaste vägen upp – jo för att med Machame Route är det störst chans att nå toppen på! Och så är det en mycket roligare och finare väg. Jag har hört att 95 procent av alla som tar denna vägen upp når till toppen (guiden som jag hade när jag åkte på utflykt med till vattenfallet för två veckor sedan var ännu mer generösare med antalet och sa att 99 procent klarar det och nu tänker jag välja att tro på honom för jag vägrar vara den ynka procenten som inte klarar det), jämfört med 80 procent på Marangu. Detta tack vare att man har en extra dag på berget, det är en lite längre sträcka att gå och att stigen som man går på också även stundtals går neråt vilket gör att man har bättre chans att acklimatisera sig.

Under dom här fem dagarna som det tar att nå upp till toppen så kommer jag passera mellan fyra och sex olika miljözoner, beroende på hur man räknar. På tisdag kommer jag börja på cirka 1800 meters höjd och då i regnskog och när jag når toppen på lördag på nästan 6000 meters höjd kommer det (än så länge) finnas glaciärer där. Men isen på Kilimanjaro håller, liksom alla andra isar runt om i världen, på att smälta och beräknas vara borta helt om 20 år. Men bara för att isarna smälter så betyder det inte att det inte kommer vara kallt! Man brukar räkna att när man når 4000 meters höjd så sjunker temperaturen med 1°C för varje 150 meter man kommer längre upp förutsatt att det på 4000 meters är 0°C. Detta innebär att det kommer vara minst -13°C på Uhuru Peak. Ibland har det varit över 30 minusgrader där, allt beroende på hur vinden ligger. Imorgon hade jag tänkt visa er vad jag packat med mig för det kändes verkligen jättekonstigt att packa med sig underställ och vinterjackor när man skulle till Afrika.

Märker ni nu att jag har ganska bra koll på Kilimanjaro? För nästan tre år sedan fick jag världens bästa guidebok i julklapp och jag måste bara slå ett slag för den. ”Kilimanjaro – the trekking guide to Africa’s highest mountain” av Henry Stedman är min bibel! All kärlek till den! Där står allt jag behöver veta och inte visste att jag ville veta om Kilimanjaro (och allt runt omkring). Och jag tror inte att jag kan vara mer förberedd än vad jag redan är nu, det här kommer bli så kul!

Och slutligen.. Varför väljer jag att göra det här? Vad är det egentligen för mening med att försöka sig på att bestiga det här berget? Jo, för att jag kan! Det är därför jag gör det. För. Att. Jag. Kan. Enklare än så blir det inte. Och skulle jag bara vilja dela med mig av den här citatet från ”The Snows of Kilimanjaro” av Ernest Hemingway (varför läste jag inte den här novellen innan jag åkte?) för det är precis så jag känner. Varje gång jag får se berget så slår hjärtat dubbla slag och jag får samma känslor som när man är nyförälskad. Jag hyser en sådan enorm kärlek till det här berget och jag har aldrig varit så här motiverad i hela mitt liv. Det kommer bli skit jobbigt och jag kommer vilja ge upp flera gånger om men jag vägrar låta mig själv göra det. Inte den här gången. För det kommer bli en helt fantastiskt upplevelse och jag skulle aldrig vilja missa den här chansen.

”Compie turned his head and grinned and pointed and there, ahead, all he could see, as wide as the world, great, high, and unbelievably white in the sun, was the top of Kilimanjaro. And then he knew that there was where he was going.”

För en sisådär tre veckor sedan gjorde jag mitt första försök på att tvätta här nere. Det gick egentligen ingen vidare, det är mycket svårare än vad man tror. Så istället för att ta lite i taget så sköt jag upp det tills jag inte hade några rena kläder kvar alls och då skulle bli tvungen att ta itu med problemet, vare sig jag ville eller inte. Idag var det dags!

Jag kan väl säga så här.. Den där uppfinningen som kallas för tvättmaskin kan nog vara en av de allra bästa uppfinningarna någonsin (tillsammans med alla andra uppfinninar som gör oss till latare människor)! Har ni någonsin prövat att tvätta för hand? Och då menar jag verkligen tvätta massa tvätt och inte bara någon fin tröja som står att den inte klarar maskintvätt på och sedan chansar genom att slänga in den med resten av 40-tvätten ändå? Nej, tänkte väl det. Och för att slippa låta er att bli så nyfikna att ni känner för att pröva på det där hemma så kan jag berätta för er att de är skitsvårt! Verkligen! Min förhoppning just nu är egentligen bara att kläderna ska lukta tvättmedel – eller i alla fall inte svett, och att de värsta fläckarna är borta (tyvärr så kommer nog aldrig de där vita byxorna bli helt rena igen, värdelöst att åka dala-dala i sånt, kom ihåg det!). Men en sak är säker, jag tror aldrig att jag kommer kunna behärska tekniken att få kläderna att kännas helt nytvättade. Här kommer två bilder så att ni kan skratta åt mig:

I den första hinken är det tvättmedel i och där rör jag runt kläderna och skrubbar så gott det går och hoppas på att det blir rent. I den andra är det vanligt vatten och där får man krama och skölja som attan för att få ut allt medel från kläderna. Det är inte så himla kul att ha medlet kvar, det är kletigt då (gjort det misstaget förut!). Kan ju också tillägga att den bilden med mig på inte är ifrån idag, den var från första gången och det är därför jag ser så glad ut.

Idag fick jag paket! Från Sverige! Känns faktiskt lite som ett av de bästa paketen jag någonsin fått, bara så att ni vet. Blev så glad att jag fick tårar i ögonen och inte kunnat sluta le under hela dagen. Älskade Mamma och Pappa! Nu ska jag bara ta och försöka lägga band på mig själv och inte äta upp allt på en och samma gång. 😉

Idag var jag äntligen tillbaka på sjukhuset! Jag mår lite bättre idag, men de tre timmarna jag spenderade där stal i stort sätt all den energi jag hade så nu ligger jag utslagen i soffan. Men det kändes bra i alla fall! Jag hade gärna velat bjuda på en bebisbild men idag var det tyvärr ont om dom, så ni får vänta tills imorgon. Förhoppningsvis.

Så istället så får ni en bild på av mina flygbiljetter som jag var hämtade igår. Ha och ni som trodde att jag skämtade om att jag skulle åka på en romantisk solsemester med mig själv till Zanzibar, tji på er! Men samtidigt så är det väl bara att vänja sig – kommer jag någonsin vilja åka någonstans så lär jag få åka själv. Himla lustigt att boka flyg här nere förresten! Behövde varken uppge person eller pass nummer, mellannamn var frivilligt och lika så födelsedatum. När jag skulle hämta ut biljetterna på Precision Air’s kontor behövde jag inte heller visa pass eller något sådant. Känns ju himla säkert! Speciellt eftersom var fjärde flyg som flygs inrikes eller till andra afrikanska länder aldrig skulle blivit godkända för flygning i Sverige. Och Precision Air är ju kända för sina fina små propeller plan! Men skit i det! Jag ska ju till Zanzibaaaaaar!

Här i huset är vi just nu nio tjejer som bor här tillsammans. Totalt finns det tolv sängplatser men att vara nio stycken räcker gott och väl tycker jag. Det är ju lite ont om plats, speciellt för mig som har så mycket saker med mig.

Det positiva med den här gruppen är att jag verkligen inte behöver oroa mig för några som helst medicinska problem eftersom vi sammanlagt utgör ett halvt sjukhus. Känner jag att jag behöver konsultation över min cysta så är det bara att rådfråga min rumskamrat Rebecka som är läkarstudent eller diskutera olika antibiotika sorter med Åsa, Helena eller Sofi som är sjuksköterskor. Eller så får jag tips och råd inför sjuksköterskeutbildningen av Elin och Miriam som pluggar sista terminen på det programmet och som blir färdiga syrror nu i januari. Sedan har vi också två danska tjejer – Louise och Hong som pluggar till socionomer. En härlig mix alltså!

Rebecka och jag kom båda hit för en månad sedan och är de som hittils har varit längst i huset och som kommer vara här längst med, jag åtta veckor och hon tolv. Rebecka kommer också från Göteborg men vi hade aldrig träffats innan vi åkte hit ner. Vi delar rum och Rebecka har tagit ett sabbatsår från sina studier för att kunna jobba som volontär på St. Joseph. 

För nästan tre veckor sedan så kom Elin och Miriam till huset. De har sin sista praktik på regions sjukhuset KCMC inne i Moshi innan de nästa vecka drar vidare till Etiopien för att skriva sin C uppsats och ha åtta veckors praktik där också. De pluggar till sjuksköterskor i Uppsala.

För lite mer än en vecka sedan kom de tre sjuksköterskorna Åsa, Helena och Sofi från Halmstad. De ska stanna här i sammanlagt fyra veckor och även de jobbar på St. Joseph.

I söndags så kom även Louise och Hong från Köpenhamn, de ska bara vara här i två veckor innan de drar vidare till Moçambique. De jobbar på ett kvinnocenter inne i Moshi som erbjuder rådgivning och hjälp för de kvinnor som behöver det. Just nu delar jag, Rebecka, Louise och Hong rum och det är lite tight om space (Rebecka och jag hade det väldigt rörigt redan innan de kom) men det behöver jag ju bara oroa mig för i en vecka till. När de kom så var jag sjukt taggad på att bli proffs på att förstå danska men det var faktiskt dom som vill prata engelska eftersom danskar tydligen inte alls förstå svenska så bra som vi trodde dom gör.

Idag är det Nyerere Day här i Tanzania, det är en högtid som firas till minne av landets första president Julius Nyerere på hans dödsdag. Affärerna är antingen stängda eller har begränsade öppetider och många människor är lediga från jobben, vilket inte händer ofta här nere.

Jag tror inte att folk firar det på något speciellt sätt, men är inte helt hundra. Har inte varit på varken sjukhuset eller barnhemmet på en vecka nu eftersom jag fick tillbaka min förkylning efter söndagens utflykt och mår nu ännu sämre än vad jag gjorde förra veckan så jag har inte haft chansen att fråga någon. Barnen här sa bara att det var en public holiday.

Så nu ska jag återgå till att sura över den här dumma förkylningen. Känns så himla meningslöst att ha planert det här i så många år och åka till andra sidan jorden för det för att sedan missa massa tid som man kunnat jobba på grund av att man är sjuk. Det känns ju inte jättebra att jobba halvsjuk heller som jag utan problem skulle gjort annars om det inte vore för att jag kan smitta de nyfödda bebisarna som har noll immunförsvar. Och så hoppas jag verkligen att jag hinner bli helt frisk innan Kili, det kommer bli tufft nog som det är så en förkylning hjälper verkligen inte till.