Här i huset är vi just nu nio tjejer som bor här tillsammans. Totalt finns det tolv sängplatser men att vara nio stycken räcker gott och väl tycker jag. Det är ju lite ont om plats, speciellt för mig som har så mycket saker med mig.

Det positiva med den här gruppen är att jag verkligen inte behöver oroa mig för några som helst medicinska problem eftersom vi sammanlagt utgör ett halvt sjukhus. Känner jag att jag behöver konsultation över min cysta så är det bara att rådfråga min rumskamrat Rebecka som är läkarstudent eller diskutera olika antibiotika sorter med Åsa, Helena eller Sofi som är sjuksköterskor. Eller så får jag tips och råd inför sjuksköterskeutbildningen av Elin och Miriam som pluggar sista terminen på det programmet och som blir färdiga syrror nu i januari. Sedan har vi också två danska tjejer – Louise och Hong som pluggar till socionomer. En härlig mix alltså!

Rebecka och jag kom båda hit för en månad sedan och är de som hittils har varit längst i huset och som kommer vara här längst med, jag åtta veckor och hon tolv. Rebecka kommer också från Göteborg men vi hade aldrig träffats innan vi åkte hit ner. Vi delar rum och Rebecka har tagit ett sabbatsår från sina studier för att kunna jobba som volontär på St. Joseph. 

För nästan tre veckor sedan så kom Elin och Miriam till huset. De har sin sista praktik på regions sjukhuset KCMC inne i Moshi innan de nästa vecka drar vidare till Etiopien för att skriva sin C uppsats och ha åtta veckors praktik där också. De pluggar till sjuksköterskor i Uppsala.

För lite mer än en vecka sedan kom de tre sjuksköterskorna Åsa, Helena och Sofi från Halmstad. De ska stanna här i sammanlagt fyra veckor och även de jobbar på St. Joseph.

I söndags så kom även Louise och Hong från Köpenhamn, de ska bara vara här i två veckor innan de drar vidare till Moçambique. De jobbar på ett kvinnocenter inne i Moshi som erbjuder rådgivning och hjälp för de kvinnor som behöver det. Just nu delar jag, Rebecka, Louise och Hong rum och det är lite tight om space (Rebecka och jag hade det väldigt rörigt redan innan de kom) men det behöver jag ju bara oroa mig för i en vecka till. När de kom så var jag sjukt taggad på att bli proffs på att förstå danska men det var faktiskt dom som vill prata engelska eftersom danskar tydligen inte alls förstå svenska så bra som vi trodde dom gör.

Idag är det Nyerere Day här i Tanzania, det är en högtid som firas till minne av landets första president Julius Nyerere på hans dödsdag. Affärerna är antingen stängda eller har begränsade öppetider och många människor är lediga från jobben, vilket inte händer ofta här nere.

Jag tror inte att folk firar det på något speciellt sätt, men är inte helt hundra. Har inte varit på varken sjukhuset eller barnhemmet på en vecka nu eftersom jag fick tillbaka min förkylning efter söndagens utflykt och mår nu ännu sämre än vad jag gjorde förra veckan så jag har inte haft chansen att fråga någon. Barnen här sa bara att det var en public holiday.

Så nu ska jag återgå till att sura över den här dumma förkylningen. Känns så himla meningslöst att ha planert det här i så många år och åka till andra sidan jorden för det för att sedan missa massa tid som man kunnat jobba på grund av att man är sjuk. Det känns ju inte jättebra att jobba halvsjuk heller som jag utan problem skulle gjort annars om det inte vore för att jag kan smitta de nyfödda bebisarna som har noll immunförsvar. Och så hoppas jag verkligen att jag hinner bli helt frisk innan Kili, det kommer bli tufft nog som det är så en förkylning hjälper verkligen inte till.