Här i huset är vi just nu nio tjejer som bor här tillsammans. Totalt finns det tolv sängplatser men att vara nio stycken räcker gott och väl tycker jag. Det är ju lite ont om plats, speciellt för mig som har så mycket saker med mig.

Det positiva med den här gruppen är att jag verkligen inte behöver oroa mig för några som helst medicinska problem eftersom vi sammanlagt utgör ett halvt sjukhus. Känner jag att jag behöver konsultation över min cysta så är det bara att rådfråga min rumskamrat Rebecka som är läkarstudent eller diskutera olika antibiotika sorter med Åsa, Helena eller Sofi som är sjuksköterskor. Eller så får jag tips och råd inför sjuksköterskeutbildningen av Elin och Miriam som pluggar sista terminen på det programmet och som blir färdiga syrror nu i januari. Sedan har vi också två danska tjejer – Louise och Hong som pluggar till socionomer. En härlig mix alltså!

Rebecka och jag kom båda hit för en månad sedan och är de som hittils har varit längst i huset och som kommer vara här längst med, jag åtta veckor och hon tolv. Rebecka kommer också från Göteborg men vi hade aldrig träffats innan vi åkte hit ner. Vi delar rum och Rebecka har tagit ett sabbatsår från sina studier för att kunna jobba som volontär på St. Joseph. 

För nästan tre veckor sedan så kom Elin och Miriam till huset. De har sin sista praktik på regions sjukhuset KCMC inne i Moshi innan de nästa vecka drar vidare till Etiopien för att skriva sin C uppsats och ha åtta veckors praktik där också. De pluggar till sjuksköterskor i Uppsala.

För lite mer än en vecka sedan kom de tre sjuksköterskorna Åsa, Helena och Sofi från Halmstad. De ska stanna här i sammanlagt fyra veckor och även de jobbar på St. Joseph.

I söndags så kom även Louise och Hong från Köpenhamn, de ska bara vara här i två veckor innan de drar vidare till Moçambique. De jobbar på ett kvinnocenter inne i Moshi som erbjuder rådgivning och hjälp för de kvinnor som behöver det. Just nu delar jag, Rebecka, Louise och Hong rum och det är lite tight om space (Rebecka och jag hade det väldigt rörigt redan innan de kom) men det behöver jag ju bara oroa mig för i en vecka till. När de kom så var jag sjukt taggad på att bli proffs på att förstå danska men det var faktiskt dom som vill prata engelska eftersom danskar tydligen inte alls förstå svenska så bra som vi trodde dom gör.

Idag är det Nyerere Day här i Tanzania, det är en högtid som firas till minne av landets första president Julius Nyerere på hans dödsdag. Affärerna är antingen stängda eller har begränsade öppetider och många människor är lediga från jobben, vilket inte händer ofta här nere.

Jag tror inte att folk firar det på något speciellt sätt, men är inte helt hundra. Har inte varit på varken sjukhuset eller barnhemmet på en vecka nu eftersom jag fick tillbaka min förkylning efter söndagens utflykt och mår nu ännu sämre än vad jag gjorde förra veckan så jag har inte haft chansen att fråga någon. Barnen här sa bara att det var en public holiday.

Så nu ska jag återgå till att sura över den här dumma förkylningen. Känns så himla meningslöst att ha planert det här i så många år och åka till andra sidan jorden för det för att sedan missa massa tid som man kunnat jobba på grund av att man är sjuk. Det känns ju inte jättebra att jobba halvsjuk heller som jag utan problem skulle gjort annars om det inte vore för att jag kan smitta de nyfödda bebisarna som har noll immunförsvar. Och så hoppas jag verkligen att jag hinner bli helt frisk innan Kili, det kommer bli tufft nog som det är så en förkylning hjälper verkligen inte till. 

När det blir strömavbrott där hemma så blir det ofta en stor grej, man har tråkigt och det finns verkligen ingenting att göra. Att dra fram pussel eller sällskapsspel känns ofta bara som ett desperat försök att hitta på något som inte kräver ström och ingen där hemma går egentligen in helhjärtat för det.

Här nere har vi minst ett strömavbrott om dagen. Oftast varar det inte så länge, kanske 30 minuter ungefär? Men det är olika. Det längsta har varit sex timmar. Så kan någon snälla påminna mig när jag väl är hemma och blir bortskämd igen att om det skulle bli strömavbrott och jag sitter och klagar för att det inte finns något att göra att det inte är hela världen? Sånt löser sig ju!

Här nere så har man fått komma på lite fiffiga lösningar att lösa problem när det inte finns ström. I fredags till exempel – då fick jag duscha med pannlampan för att jag hade skjutit upp duschen hela dagen för att vattnet förhoppningsvis skulle bli lite varmare men så försvann strömmen och då fick jag lösa det på bästa sätt med pannlampan istället. Eller att alltid passa på och ladda mobilen när det går, här går man inte runt och väntar på att batterinivån ska ner till 5% innan du laddar, nej man passar på när man kan.

Men jag tror att det här är nyttigt för mig, det är bra att det är så stora skillnader från hemma. Det är ju inte hela världen om strömmen inte fungerar en timme eller så. Försök påminna mig om det när jag kommer hem.

Vilken fantastisk dag vi har haft! Det har varit jättekul! Idag åkte vi till Maji Moto – en varm källa ungefär halvvägs mellan Moshi och Arusha och det var helt otroligt! Jag hade hört mycket gott om det men det är verkligen svårt att beskriva stället rättvist. Det känns som att ni inte riktigt kommer förstå hur väl jag än beskriver det eller hur många bilder jag än visar, det är något som man måste vara där för att förstå. Men jag ska försöka och förhoppningsvis göra er lite avundsjuka på köpet..

Vid 10 tiden imorse så kom bilen och guiderna och hämtade upp oss och sedan åkte vi i ungefär en timme till en Masai by. Även om just det stället var väldigt ”turistigt” och lite av ett skådespel så var det väldigt intressant att få se. Vi fick se deras hus, gosa med bebis getter (är det dom som kallas för kid?) och självklart se männen i deras typiska röda kläder uppträda med sång och dans och deras populära hopp. Det var väldigt kul.

Sedan fortsatte vi vår färd i cirka 40 minuter innan vi kom fram till Maji Moto. Färden dit var ganska intressant, det såg ut och kändes som att vi åkte genom ett ökenlandskap. Asfaltsvägen hade vi lämnat för länge sedan och nu var det bara röd jord att köra på och så växte det låga buskar och kaktusar överallt. Väldigt annorlunda om man jämför med där vi bor där det finns massor av träd med löv och på riktigt fina ställen även gräs. Men helt plötsligt, mitt i den här ”öknen” så ploppar det upp massa vanliga träd och buskar. Bara sådär, mitt ute i ingenstans. Vi var framme!

Jag höll på att tappa andan när vi fick se källan. Vattnet var helt turkost tack vare den ljusa bottnen och vattnet genomskinligt och klart. Längs med kanterna växte det gröna fina växter och det fanns en trägunga som man kunde hoppa ner i vattnet med.

Själva vattnet var alldeles lagom varmt. Inte så varmt som till exempel i en bubbelpool men tillräckligt varmt för att man kunde vara i vattnet en timme utan att frysa eller känna att man måste gå upp. Vattnet var också på sina ställen ganska strömt eftersom det är grundvatten som kommer upp och sedan försvinner igen och det var jättekul att glida med strömmen och sedan kämpa för att simma tillbaka.

Stället var väldigt likt ett äventyrsbad fast det fanns på riktigt – alla de roliga sakerna som borde finnas på ett badhus fanns här. Strömmen, gungan och massa exotiska växter och olika gömmor att upptäcka och jag vet en pojke (okej, två 😉 ) där hemma som skulle älskat att leka här i några timmar.

I vattnet så levde också Garra Rufa – en fisk som äter död hud, och som är populärt på spa nu för tiden, helt naturligt. Men de nafsade aldrig på mig (vilket var synd eftersom jag sett fram emot det, det är ju härligt med sånt) men jag tror att det var för att jag befann mig för mycket i det strömma vattnet.

Som sagt så har det varit en fantastisk dag och jag och Rebecka planerar redan på att åka tillbaka om ett tag eftersom vi ska vara här så länge. Det är verkligen ett ställe som är värt att upplevas igen!

Idag fyller Hasan, en av pojkarna som bor på vår gård, 13 år. Det bestämde vi oss för att fira genom att anordna ett stort kalas och bjuda på kladdkaka och tacos. Vi bar ut våra bord och stolar till gårdsplanen och dukade upp fint med ballonger och blev sammanlagt ett tjugotal personer där inga förutom vi svenskar hade smakat på tacos tidigare. Trots att det var lite knepigt att få ihop alla ”ingredieser” till tacos så tycker jag att vi lyckades bra, det smakade precis som det alltid gör hemma. Tortillabröden blev istället chapatibröd som Nakunda hjälpte oss att steka och de färdigblandade kryddpåsarna blev istället kummin och paprika/chili kryddor men annars så lyckades vi få tag på allt och de flesta tyckte att tacosen var jättegod, lite tveksammare var det med kladdkakan. De flesta av barnen åt upp glassen som var till men inte själva kakan.

Sedan fortsatte kalaset med mängder av popcorn och Ahlgrens Bilar (som var såååå gott!) och tanzaniansk musik och massa dans.

(Den här bilden är inte från idag utan för några veckor sedan men det är i alla fall Hasan, glad som alltid)

I födelsedagaspresent fick Hasan en Manchester United tröja eftersom han älskar fotboll och helst av allt skulle vilja bli professionell fotbollsspelare eller pilot när han blir stor. Han blev så himla glad för presenten och nog lite överväldigad av att få så mycket uppmärksamhet också. Födelsedagar är inte direkt något som man firar här nere – under de senaste åren har det blivit lite vanligare eller populärare, kalla det vad du vill, av influenser från västvärlden. Men eftersom Hasan är ett ”orphan” och hamnade där han bor nu tack vare att Collins (som är SWIWSCO’s grundare) adopterade honom och tre andra pojkar så har födelsedagar aldrig varit särskilt viktigt eller något att bry sig om så det kändes kul att kunna ge honom det här..

Nu ska jag snart gå och lägga mig, är helt slut trots att jag inte gjort något speciellt idag. Men imorgon ska vi åka iväg på en dagsutflykt till Maji Moto – varma källor, en bit utanför Moshi, så det gäller väl att ladda batterierna.

Minns ni den här bilden som jag postade efter första natten här? Varje morgon i tre veckor framåt vaknade jag upp med över 30 nya ”myggbett” över hela kroppen och jag kunde inte förstå vad jag gjorde för fel med myggnätet på natten, min rumskamrat fick ju inga alls. Det spelade ingen roll att jag gick runt med långbyxor och tjocktröjor från klockan fyra på eftermiddagen eller dränkte mig i myggmedel, jag fick bett ändå. 

Tillslut nådde jag liksom till bristningsgränsen. Jag höll på att bli tokig och orkade inte mer bett. Dom var för många och för stora och kliade alldeles för mycket och jag kände bara för åka hem för att slippa dom. Men så kom Elin och Miriam till huset och efter att de haft problem med vägglöss i deras lägenhet hemma i Sverige hela sommaren så kände de igen problemet.. Det var inte myggbett jag hade utan bett från vägglöss..

Jag fick låna den här impregnerade träbiten av Elin att ha i sängen och det blev min räddning. Från att fått 30+ bett varje natt så har jag i över en veckas tid fått max fem nya bett per natt. Det plus att jag drog ut sängen från väggen och gjorde ”vägglusfällor” så som att tejpa säng benen med den klistriga sidan utåt för att lössen skulle fastna i klistret etc. I tisdags var de här och sprayade hela huset med någon form av insektsgift, inte för att jag tror att de egentligen visste vad de sysslade med men ändå.

Efter att första chocken lagt sig så var ändå första instinkten att jag ville raka av mig håret och bränna alla mina kläder. Allt för att inte riskera att ta med mig det hem till Sverige. Herregud de där hemma ville ju inte ens ha hem mig med alla äckliga parasiter jag skulle kunna dra med mig i resväskan.

Men efter att ha gjort en del googlande och pratat med proffsen här nere så har jag lugnat ner mig. Det är egentligen inte såååå himla farligt. Lössen dör i 50 plusgrader eller några minusgrader så när jag kommer hem så är det bara att köra mängder med 60-tvättar och det som inte går att tvätta får hamna i frysen några dygn. Vad gäller resväskan så hoppas jag bara att det är riktigt kallt när jag kommer hem (men hallå, det är den 22 november, mitt i allt pepparkaksbak och prep för jul. Det borde vara kallt ute då annars är det något fel) så att jag kan lämna resväskan ute ett tag.

Det här kommer lösa sig, nu är jag inte alls orolig eller äcklad. Jag är inte lika bortskämd eller petig längre, en av alla de fördelar den här resan gett mig..

… Från igår! Igår hängde vi på Impala Hotel nästan hela dagen, umgicks lite med den här katten som vägrade flytta på sig och som påminde om en liten filur där hemma (enbart på att båda är katter och för att båda brukar lägga sig på olägliga ställen) och förbättrade solbrännan. Vilket är väldigt bra eftersom jag nu har en grundfärg att förlita mig på och ett hotell på Zanzibar som väntar på mig sista veckan innan jag åker hem! Så skönt att ha något att se framemot och så skönt med riktig solsemester och att få lite färg innan jag kommer hem till kalla Sverige igen. Nu kommer folk förhoppningsvis se att jag spenderat nästan tre månader i Afrika. 😉

På kvällen åkte vi in till Moshi för att äta på IndoItaliano och fick då på allvar uppleva det där Hakuna Matata fenomenet. Vi fick vår middag halv 11 på kvällen och efter att ha väntat i två timmar.. Men jag åt en chokladkaka till efterrätt som var to die for så det var värt det.

Visst är det vackert? Under de fyra veckor som jag varit här nere så kan jag räkna antalet gånger jag sett toppen med mina tio fingrar. Oftast är det tjocka moln ivägen så att man aldrig ser berget och då är det lätt att glömma att det är så nära. Det är under de dagar som jag ser Kili som jag får all motivation och styrka till att göra det. Jag SKA dit upp, jag ska stå och posa vid skylten på Uhuru Peak och jag ska stå på toppen av värdens högsta fristående berg – så är det bara. Om mindre än två veckor påbörjar jag vandring dit upp, jag är pirrig och så taggad. Det är ju snart dags!

Två dagar med snoriga barn var ungefär vad mitt immunförsvar klarade av innan det sa ifrån. Idag stannar jag hemma på grund av en förfärlig förkylning och halsont som heter duga.

Nu ska jag bara se till att jag blir frisk och tusen gånger starkare innan Kili. 12 dagar kvar!

Idag har vi lekt med ballonger! Barnen blev som sjövilda och tyckte det var hur kul som helst och de sprang runt och lekte tills varenda ballong sprängts. Och ja barnen är allt bra påpälsade med stickade tröjor och mössor eftersom det regnat lite under natten och temperaturen enbart legat på 25 grader idag.